2024-11-05 Vattenkraftens miljöskador har traditionellt åtgärdats med odling av laxyngel och omflyttning av ålyngel. Tanken var god men resultatet blev att de tidigare starka bestånden av lax och ål försvagades ytterligare. Samtidigt gör vattenkraften miljardvinster.

Det går inte att ersätta den naturliga fiskens vandringsmöjligheter och uppväxtområden genom konstgjord odling eller påtvingad omflyttning av fiskar från ett område till ett annat. Det leder till artens undergång. Låt oss ta Ätran som exempel. Ätran var tidigare ett rikt produktionsområde och hemvist för hundratusentals laxar och ålar.

Vi börjar med laxen. När Ätrafors kraftverk byggdes i Ätran beräknade Länsstyrelsen att smoltproduktionen på grund av torrläggning och reglering minskade från ca 70 000 till ca 9 000 smolt årligen. Som kompensation för denna förlust skulle kraftbolaget odla och sätta ut 1 200 ätransmolt årligen. Avelsfisken fångades i Ätran och fisken odlades på laxodlingen i Laholm. Uttaget av avelsfisk gav ett kraftigt överskott av laxyngel. Kraftbolaget sålde överskottet till bl.a. Danmark och Tyskland. Resterande 1200 sattes ut i Ätran.

Odlingens fiskar var smittade med laxparasiten som då överfördes till Ätran. Vildlaxen blev sjuk och laxproduktionen i Ätran minskade med ca 80%. Sammantaget resulterade verksamheten i en årlig förlust av 61 000 smolt plus förluster vid uttaget av leklax plus en betydande årlig förlust vid överföring av laxparasiten. Åtgärden var en ”björntjänst” då betydligt fler laxar dog i Ätran än vad som tillfördes.

Ålen drabbades ännu hårdare än laxen vid byggnation av vattenkraften. I Lagan insamlade kraftbolaget årligen på 1930-talet drygt en miljon ålyngel. Elforsk säger att 20% av dessa blir vuxna utvandrande ålar, vilket innebär att minst 200 000 vuxna ålar årligen utvandrade från de större halländska åarna. Därför fick många dammar vattendomar att hålla ålyngelledare.

I Ätran bildades på 1980-talet ”Ålplan Ätran” som utan rådighet befriade kraftbolagen från denna skyldighet. Som kompensation skulle ett trettiotal dammägare årligen sätta ut ålyngel i Ätran för tillsammans 45 612 kronor i 1998 års penningvärde. Liksom för laxen kompenserades endast en bråkdel av de förlorade fiskarna. Skador för miljoner ersattes med tusenlappar.

Ålynglen som sattes ut omflyttades från England eller Frankrike och hölls före utsättning i svenska vatten i karantän i Helsingborg. Tyvärr drabbades karantänen av sjukdomar 2017 och 2024 och sammanlagt destruerades 4,7 miljoner ålyngel. Dessutom kvarhölls årligen miljontals ålyngel i odlingen och matades upp till 140 ton ål som tillreddes för mänsklig konsumtion.

Naturnytt har vid flera tillfällen rapporterat om sjuka ålyngel i Ätran. Uppgifterna belades av kammarrätten i Stockholm med sekretess. Men 2024 rapporterar myndigheterna att ålynglen dels drabbats av ålvirus men också av det fruktade laxviruset IPN. Hur detta påverkat Ätrans vilda bestånd av lax och ål är okänt. Allvaret understryks när all utsättning av ålyngel i Ätran stoppades av HaV 2024.

Fisksäkra galler saknas vid alla kraftverk i Ätran utom Herting. Det innebär att alla vuxna ålar som försöker ta sig förbi vattenkraftverken ut till Sargassohavet för att leka dör. Uniper deltar frivilligt i ”Krafttag ål” och samlar årligen in vandrande ålar vid Ätrafors. Det rör sig årligen om totalt 178 insamlade blankålar. (medelvärde under 9 år). Detta är inte krafttag utan ”en droppe i havet” jämfört med en flod av döda ålar.

Kraftbolagens otillräckliga kompensationsåtgärder har inneburit allvarlig skada på naturen. Vattenkraften har inte tagit det miljöansvar som industrin generellt brukar ta enligt PPP. Unipers rörelseresultat (EBIT) för 2023 var ca 75 miljarder och inkomsten ca 52 miljarder kronor. Resurser saknas inte för att ta ansvar för miljön.

Vattenkraften i Sverige skall nu genomgå en modern miljöprövning. Om laxen och ålen får fria vandringsvägar och restaurerade habitat enligt ålförordningen och habitatdirektivet, kommer de snabbt att återkomma och öka produktionen. Med oförändrade förhållanden vid kraftverken fortsätter fiskbestånden att gå mot total utrotning och kollaps. Sverige riskerar dryga böter för brott mot EU:s förordningar.

Den naturliga produktionen av ål i våra sötvatten försvinner inom några år om inte vattenkraften kan ordna fria vandringsvägar.

2024-11-03 Uniper testade i tisdags dammsäkerheten vid Ätraforsdammen. Testen innebar bl.a. att över 100 kubikmeter vatten i sekunden släpptes genom dammluckorna till Ätrans gamla, naturliga åfåra.

Många var det som samlades vid påsläppet av vatten för att bevittna detta historiska ögonblick. En familj från sydliga Trelleborg var särskilt imponerade av denna del av den halländska naturen. ”Tänk att ni har sådana vattenfall här i Halland!”

Olle Runnérus, dammtekniskt sakkunnig på Kraftverksgrupp Söder vid Uniper/Sydkraft Hydropower AB var på plats och informerade förtjänstfullt alla tillresta och nyfikna om hur testet genomfördes. En ny Förordning (2014:214) om dammsäkerhet kräver att konsekvenserna av ett dammhaveri utreds. Uniper och deras underentreprenörer dokumenterade med drönare och mätutrustning bl.a. vattennivåerna i forsen och nedströms vid växelvis öppning av de olika dammluckorna.

Även TV4:as reporter Johan Håkansson var på plats med fotograf och dokumenterade denna händelse. Dammsäkerhet är ju ett brinnande aktuellt ämne i dessa tider av översvämningar i Norge och Europa. Både Unipers sakkunnige och Falkenbergs kommuns ordförande för Miljö- och Hälsa intervjuades. Länsstyrelsen i Hallands län, som är tillsynsmyndighet för verksamheten, hade denna dag valt att prioritera andra arbetsuppgifter.

Testet pågick endast under några timmar. Varje ”vattenspill” innebär minskade intäkter för kraftbolaget. Efter testet stängdes dammluckorna och Ätrans naturliga åfåra som är Natura 2000 område återgick till torrläggning. Frågan om minimitappning för att värna om miljön i N2000 området ställdes. Uniper hänvisade till sin miljöavdelning och Länsstyrelsen som inte var närvarande vid dagens säkerhetstest.

Testet av hur vattennivåerna nedströms påverkas av successiva vattenpåsläpp är mycket användbara vid kommande miljöprövning av Ätrafors vattendom. Detta Natura 2000 område har nämligen tidigare producerat tiotusentals laxyngel.

Falkenbergs kommun (FEAB) har vattendom på att nedströms släppa en minimitappning på 11 kubikmeter i sekunden i den tidigare torrlagda Hertingforsen. Här produceras nu årligen ca 30 000 laxyngel.

Forssträckan vid Ätrafors (tidigare Rävigeforsen) är ett större område med större potential för produktion av lax. Ätrafors kraftverk har i dag en vattendom på att släppa minst 7 kubikmeter i sekunden eller lägst tillrinningen. Detta harmonierar inte med kommunens vattendom nedströms.

Ätrafors nedströms vägbron vid vattensläppet 2024-10-29. Vattendomen som gäller i dag tillåter torrläggning av forsen. Detta harmonierar dåligt med att det är ett internationellt beslutat område för artskydd enligt Natura 2000.

2024-10-24 Forskare larmar nu om att sillar stressas till döds vid trålfiske. Rapporten visar att hela 96 procent av de fångade sillarna var döda redan när de nådde fartygsdäcket. Tråldragen kan då ha pågått 1–5 timmar.

TV4 rapporterar i sina klipp ”att det är inte bara kvoterna utan också fångtsmetoden som bör diskuteras i det storskaliga fisket”. Läs Jan Danielssons krönika i Havsutsikt nr 2 från år 2001 vilken handlar om trålarna och trålning som fångstmetod. Jan kallar fisketrålarna för ”dessa effektiva mördarmaskiner”.

Albin Gräns, zoolog och docent vid SLU förklarar: ”När fiskar dör under fångsten utsätts de för onödigt lidande, vilket samtidigt försämrar köttets kvalitet på grund av stressrelaterade förändringar i deras kroppar. Det finns fortfarande många oklarheter kring vad som händer med fiskarna i trålen under vattenytan”. Läs mer här.

Esben Sverdrup-Jensen, vd för Danmarks Pelagiska Producentorganisation (DPPO): ”Resultaten i vår studie tyder på att det finns möjligheter att utveckla skonsammare fångstmetoder som skulle gynna både fiskvälfärden och produktkvaliteten. Vi hoppas kunna fortsätta det unika samarbetet mellan industrin, djurskyddsexperter och forskare för att driva utvecklingen framåt”.

Merparten av sillen och strömmingen används inte till mänsklig föda utan mals ned till djurfoder. Därför är kvalitén av underordnad betydelse. Det är också meningslöst att återutsätta ”bifångster” av undermålig eller förbjuden fisk om de redan är döda när de bordas.

Men hur är det då med ålen? Är den också död som en sill? Inlandsvattnen producerade vid sekelskiftet 1800/1900 ca 33 000 – 72 000 ton ål eller ca 33 till 72 miljoner ålar årligen. Så kom kraftverksepoken. Under nattens vandring fastnade merparten ålarna i kraftverkens rensgaller eller lemlästades i kraftverkens turbiner. Ryggraden knäcktes eller delar av kroppen slets av. Ålar är seglivade och kunde leva till morgonen därpå eller till dess de skulle passera nästa kraftverk. Ålarna samlas in efter några dagar, levande eller döda, i kraftverkens containrar eller behållare och körs till tippen. Ålarnas kvalité som föda spelar mindre roll eftersom de ändå körs till tippen.

Ålen har därför minskat drastiskt och är nu akut hotad. Under 2000-talet beräknas därför ”endast” ca. 140 ton eller 140 000 ålar årligen dö den plågsamma kraftverksdöden och köras till tippen.

Är då detta lidande nödvändigt för att vi skall kunna utvinna energi från vattenkraften? Svaret är nej. Hertingprojektet i Falkenberg visar att vid byte till ett betagaller år 2013 kunde 100% av de utvandrande ålarna räddas förbi Hertings kraftverk i Ätran! Tyvärr är det endast ett fåtal av Sveriges drygt 2 000 vattenkraftverk som har installerat dessa fisksäkra galler. Trots att gallren i sig ger ett något bättre energiutbyte. Ingen känner för ålen.

Sverige har signerat lagar om att vi skall restaurera förlorade vandringsvägar och att vi skall värna den biologiska mångfalden. Ekoturism, livsmedelsförsörjning och landsbygdsutveckling gynnas om vi gynnar vandringsfisken. Dessutom är det djupt omoraliskt att orsaka miljontals oskyldiga ålar det oerhörda lidande som det innebär att bli levande lemlästade vid kraftverken och därefter köras till tippen.

2024-10-20 För tio år sedan gav Havs- och Vattenmyndigheten 2,5 miljoner kronor i bidrag till utsättning av ålyngel. Nu stoppar myndigheten all utsättning av ålyngel för 2024.

Det är sedan årtionden känt att den europeiska ålen är akut hotad. Därför utfärdades RÅDETS FÖRORDNING om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål (EG) nr 1100/2007, som trädde i kraft den 18 september 2007.

Sverige upprättade då en nationell ålförvaltningsplan. Planen innefattade fyra områden: Utplantering av ålyngel, blankålsvandringen, fisket och tillsynen av fisket. Statens Lantbruksuniversitets utvärderingar vart tredje år visar att ingen av åtgärderna var tillräckliga för att positivt påverka beståndet på det sätt som stadgas i EG:s ålförordning.

Naturnytt rapporterade 2020 om sjukdom hos ålyngel i Ätran i samband med utsättningar. Myndigheterna tillskrevs och svaret blev att uppgifter om eventuell sjukdom hos omflyttade ålyngel i Ätran var sekretessbelagd handling. Beslutet om sekretess överklagades men fastställdes av Kammarrätten i Stockholm. (Mål nr. 5807–20 Rotel 024).

HaV stoppar nu 2024 års utsättningar av ålyngel på grund av att smittsam sjukdom upptäckts i karantänodlingen i Helsingborg som försörjer hela Sverige med material för ålutsättningar. Därmed blev informationen om sjukdom hos ålynglen offentlig. Sjukdomarna som upptäckts är dels smittsamma för ålyngel och dels smittsamma för laxartade fiskar. Därför har de sjuka ålynglen skickats för destruktion. Samma sak hände 2017. Den gången var det 3,2 miljoner ålyngel som destruerades. I år var det omkring 1,5 miljoner. Totalt har hittills 4,7 miljoner importerade ålyngel sänts till destruktion på grund av smitta. Detta är förstås pinsamt särskilt för ålynglen.

Ålplan Ätran stadgar att ett 30-tal vattenkraftverk är befriade från att följa de ålägganden som gäller ål och ålens framkomst som finns enligt gällande vattendomar om de inköper och utplanterar ålyngel i enlighet med en fastställd plan.

Saken är den att omflyttade, karantäniserade ålyngel är 50% mer utsatta för predation än de naturligt vandrande. Dessutom är det känt att ålen som vandrar naturligt till Sveriges inlandsvatten könsbestäms sent till stora ålhonor, medan karantäniserade ålar och ålar i havsmiljö har en överrepresentation av hanar. De stora honorna är väl lämpade för den långa vandringen  på 800 mil till lekplatserna och är också viktiga för beståndets framtid. 

Hertingprojektet visar att man med bästa möjliga teknik (BMT) kan lösa ålvandringen så att de inte hindras eller skadas på sin vandring till och från våra inlandsvatten.

För att rädda den akut hotade ålen behöver nu dammägarna tillse att naturligt invandrande ålyngel kan vandra uppströms till de hundratusentals sjöar som tidigare varit deras uppväxtområden. När ålarna växt färdigt till blankålar måste de oskadda kunna vandra nedströms till havet och vidare till Sargassohavet för att leka. Gustav Vasa tog lärdom och införde kronofisken för ål, som på hans tid inbringade en femtedel av statens totala inkomster.

År 1912 låg läseboken ””Sörgården” för första gången på skolbänkarna. Vad den betytt för svenska folkets bildning och världsbild är förmodligen omöjligt att överskatta. Men det verkar som en del av ”Ålarvet” och folkbildningen nu håller på att gå förlorade!

2024-10-14 Det är skillnad på ål och ål. Ålens egenskaper har inte tillkommit av en slump. De har utmejslats genom 70 miljoner år av kontinuerlig evolution. Varje genetiker vet att djurens egenskaper är frukten av arvet och miljön. Detta gäller i hög grad även den unika europeiska ålen (Anguilla anguilla).

En av ålens unika egenskaper är att den kan leva i så många olika miljöer: sött och salt, kallt och varmt, nordligt och sydligt. Eftersom ålen är så vanlig kan man lätt förledas att tro att den klarar att bli utestängd från en del av sitt utbredningsområde. Men ingen skulle drömma om att utestänga ålen från Sargassohavet.

Ålens genetik må vara gemensam men det unika är att olika miljöer gör att ålen kan slå av och på olika delar av sitt rika genom. Detta är ett välkänt, men ofta förbisett faktum. Mina förfäder fiskade ål i en av Sveriges hundra tusen inlandssjöar. De fångade stora, mäktiga ålhonor som fanns i sjön. Ålens kön och storlek bestäms först när den nått sitt uppväxtområde. Ålar vid Medelhavet blir mindre och oftast av hankön. Båda behövs men Sveriges inlandsvatten är särskilt viktiga för ålbeståndets fortlevnad.

Så kom vattenkraften och stängde på 1900-talet ålens vandringsvägar. Det ”löstes” genom att importera tusentals s.k. sättålar från västkusten, vilka fångades i ålryssjor och inte höll minimimåttet. – ”Nu har de varit här igen och satt ut dessa förbaskade skosnören” kommenterade min frustrerade fader. Inlandets stora ålhonor var ersatta med västkustens små ålhanar. Ålen blev makalös. Ingen lysande ide´.

Åren gick och vattenkraften fortsatte att utestänga ålen från hundratusentals inlandsvatten. På 2000-talet skulle problemet ”lösas” genom att omflytta ålyngel från England till Sveriges inlandsvatten. De hitflugna ålynglen hölls i karantän i Helsingborg för att undvika sjukdom. Ålynglen fick mat och skydd och kunde därför koppla från delar av sitt flyktbeteende. Danska undersökningar visar att överlevnaden (survival rate) för vilda ålyngel är dubbelt så hög som för ålyngel som hållits i karantän. Sverige förbjöd 2024 all omflyttning av ålyngel på grund av sjukdom i karantänodlingen i Helsingborg. Omflyttning av ålyngel efter karantän var således ingen lysande ide´.

Sveriges hundratusentals inlandsvatten är ett av de viktigaste ålhabitaten efter Sargassohavet. Svenska och danska forskare bedömer att Sveriges ålproduktion före vattenkraftens införande var mellan 33 000 och 72 000 ton eller 33 till 72 miljoner ålar årligen. Sveriges inlandsvatten är därmed ett betydande uppväxtområde för mäktiga och starka ålhonor som är särskilt anpassade att vandra den långa vägen till Sargassohavet. Detta missas helt i den svenska ålförvaltningsplanen som anger den ursprungliga, jungfruliga, årliga produktionen av ål i Sverige till endast 300 ton. Detta är förödande när man räknar på åtgärder för ålen som omflyttning med flyg och transport med lastbil.

Det finns endast en lösning på ålförvaltningen i Sverige. Fria vandringsvägar för de vilda ålynglen till Sveriges inlandsvatten. Fria vandringsvägar för ålhonorna från Sveriges inlandsvatten till havet. Ett exempel på en fungerande lösning finns vid Hertings vattenkraftverk i Falkenberg.

Det finns många teorier om ålens försvinnande. FORMAS har fått regeringens uppdrag att anlita internationell expertis för att utvärdera svensk ålförvaltning till slutet av 2024. Men om först alla ålynglen hindras och dör vid dammarna och om sedan alla vuxna ålhonor skadas och dör vid turbinerna så finns det ingen ål kvar att förvalta. Ålen klarar inte att dö två gånger före leken i Sargassohavet. Svårare än så det inte!

Mer om ålen:
Lyssna på Naturmorgon 2024-10-12 Ålen – hemlig, häpnadsväckande och hotad
SVT Uppdrag granskning: Den sista ålen – vad hänse sen?

2024-10-10 Kraftbolagens dammar och turbiner har under ett århundrade stoppat alla ålyngel som skall vandra upp till inlandsvattnen och dödat alla vuxna ålar som skall vandra till Sargassohavet för att leka. Därför är ålen nu akut hotad. Nu förbjuder Havs- och Vattenmyndigheten 2024 års ålutsättningar i alla svenska vatten.

Domstolarna ”glömde bort” att ta hänsyn till vandringsfisken då gamla vattendomar bygger på 1918 års vattenlag. Vissa vattendomar anger dock en skyldighet för kraftbolagen att hålla s.k. ”ålyngelledare” så att ålynglen kan vandra till sjöarna uppströms kraftverken. Så var fallet i exempelvis Ätran. Ålyngelledarna förföll när de inte underhölls och det var Länsstyrelsens skyldighet att hålla tillsyn på anläggningarna.

Därför kom kraftbolagen under 1980-talet överens om att sjösätta ”Ålplan Ätran”. I Stadgarnas §2 kan man läsa: ”Föreningens ändamål är att inköpa och utplantera ålyngel i Ätran i enlighet med en av Fiskeriverket fastställd plan. Som en kompensation för detta behöver ej ingående medlemmar följa de ålägganden vad gäller ål och ålens framkomst som finns enligt gällande vattendomar”. Båda parterna var mycket nöjda med överenskommelsen då både kraftbolagens arbete med ålyngelledarna och Länsstyrelsens arbete med tillsynen försvann. Överenskommelsens negligering av gällande vattendomar kan dock diskuteras.

Den utstuderade lösningen blev således att omflytta ålyngel från havet till de av Ätrans sjöar som var belägna uppströms kraftbolagens dammar och turbiner. Ålynglen fångades i England eller Frankrike där man har ett omfattande fiske efter ålyngel. Dessa ålar tillhör samma bestånd som de svenska ålarna då alla europeiska ålar leker i Sargassohavet.

Kraftbolagen var särskilt nöjda då de årligen utestängt ca 188 till 360 miljoner ålyngel från inlandsvattnen och som kompensation skulle sätta ut ca 2 miljoner ålyngel. Vissa år har de endast satt ut ca 0,4 miljoner och 2024 stoppades som sagt utsättningarna helt av HaV.

Fiskerättsägarna var nöjda då de kunde fiska upp dessa engelska ålar som var exakt likadana som de svenska. Men för ålbeståndet var det en flerdubbel katastrof. De naturligt uppvandrande ålarna utestängdes och de yngel som skulle blivit vuxna ålar i engelska vatten dog i svenska turbiner. Sveriges produktion av vild ål från inlandsvattnen upphörde. Den hade ursprungligen före kraftverksepoken varit i storleksordningen 37 600 till 72 000 ton. (Wickström). Enligt finska miljö- och jordbruksministeriet är skyddsvärdet 2019 av en vuxen ål 3510 euro.

Ålynglen flygs till Sverige och samtliga hålls i några månaders karantän i bassänger i Helsingborg. Där drivs ca en miljon importerade ålyngel årligen upp och säljs som rökt Silver Eel för konsumtion. Det rör sig årligen om ca 100–140 ton ål. Återstående yngel ca 2 miljoner, säljs därefter till myndigheter, fiskevårdsområden samt Ålplan Ätran för omflyttning till svenska vatten. När dessa ålyngel efter 10–20 år växt färdigt i Fegen och andra sjöar skall de vandra till Sargassohavet för att föra släktet vidare till kommande generationer. Men alla ålar dödas innan de når havet i vattenkraftverken i Ätran, som ju alla var befriade från att ordna ålens framkomst. Ålen kan endast passera nedströms förbi Hertings kraftverk (närmast havet) som frivilligt installerat ett ålsäkert galler.

Men en olycka kommer sällan ensam. Naturnytt har 2020 rapporterat om att ålyngel vid Ätraforsdammen i Ätran varit drabbade av sjukdom. Vi tillskrev då myndigheterna och bad att få information om ålynglen i Helsingborg varit sjuka. Utsättningar har nämligen skett i havet, mellan havet och Ätrafors samt i Ätransystemets sjöar. Dessa yngel kan i så fall ha smittat även de naturligt invandrande ålynglen från havet. Svaret från myndigheterna blev att dessa uppgifter var sekretessbelagda. Beslutet överklagades men även Kammarrätten i Stockholm beslutade att ålynglens hälsostatus var sekretessbelagd. (Mål nr 5807-20).

Efter ytterligare några års omflyttning av ålyngel kom så Havs- och Vattenmyndighetens beslut den 3 juni 2024 om att stoppa 2024 års utsättningar: ”Havs- och vattenmyndigheten beslutar att ål från Scandinavian Silver Eels karantänsanläggning som tagits in den 12 respektive 15 januari 2024 inte får sättas ut i naturen”. (Dnr HaV 2024-001996).

Viruskontroll som utfördes av Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) visade att odlingen var smittad med Eel virus European X (EVEX) som är ett rhabdovirus och en anmälningspliktig sjukdom enligt Jordbruksverket föreskrifter. Dessutom var odlingen smittad med viruset IPNV genogrupp 2. Viruset sprids genom direktkontakt, via smittat vatten och från föräldradjur till avkomma. Individer som överlevt smittan kan bära på virus och sprida det vidare. IPNV genogrupp 2 kan orsaka upp till 10 procents dödlighet hos laxfiskar (släktena Salmo, Salvelinus och Onchorhynchus) och 75 procents dödlighet hos ål. Mot bakgrund av ovanstående bedömer Havs- och vattenmyndigheten att den ål som hålls på anläggningen inte får sättas ut i svenska vatten.

Vad som inte framgår av beslutet är att de sjuka ålynglen skickats för destruktion. Samma sak hände 2017. Den gången var det 3,2 miljoner ålyngel som destruerades. I år var det omkring 1,5 miljoner. Totalt har hittills 4,7 miljoner importerade ålyngel sänts till destruktion på grund av smitta. Detta är förstås pinsamt, särskilt för ålynglen.

Försäljningen av ål från Helsingborg och konsumtionen av lyxprodukten Silver eel fortsätter. Här kan du köpa Dina rökta ålfileér för 850 kronor kilot: Länk

Detta innebär att hela den ifrågasatta strategi som Ålplan Ätran byggt på faller som ett korthus. I dag återstår mindre än en procent av Ätrans och Europas ålbestånd. Nu är goda råd dyra för att rädda den akut hotade ålen.

Lyckligtvis har vi en färdig lösning vid Hertings kraftverk längst ned i Ätran. Här har bästa möjliga teknik (BMT) tillämpats och fria vandringsvägar ordnats för alla fiskar. Om vi skall rädda ålen som art behöver denna teknik utan dröjsmål införas vid alla svenska vattenkraftverk. Det bästa är om vattenkraftbolagen frivilligt tar sitt miljöansvar och likt Falkenbergs kommun inför fria vandringsvägar för fisken.

Vattenkraftbolagen har fått 70 miljarder i skattelättnader under 20 år (3,5 miljarder per år) för att göra vattenkraften miljövänlig. 10 miljarder har avsatts för ändamålet i Vattenkraftens miljöfond. Regeringen har tyvärr pausat vattenkraftens omprövning till moderna miljölagar (NAP). Det gäller för den ynka procent av ålbeståndet som finns kvar att hålla stånd, tills de över 100 år gamla miljölagarna ändrats.

2024-10-04 Dammar, galler, turbiner, torrläggning, överdämning och korttidsreglering orsakar årligen förluster av hundratals ton av dessa fiskarter. Nu ser vi att även försök att kompensera för skador genom fiskodling riskerar att ge ytterligare skada. Vi måste inse att det krävs hänsyn till vandringsfisken för att de inte skall bli smittade av kraftbolagens utsättningar av fisk från odlingar.

Det var på 1980-talet känt att laxodlingen i Laholm var drabbad av laxparasiten Gyrodactylus salaris. (Malmberg pers.com.) Länsstyrelsen anger i sin bevarandeplan att Uniperägda kraftverket vid Ätrafors årligen orsakar en förlust av smoltproduktionen från 70 000 till 9 000 smolt. Som kompensation för dessa skador på 61 000 smolt skulle kraftbolaget årligen sätta ut 1 200 smolt som odlades i kraftbolagens fiskodling i Laholm. Efter kalkningsåtgärder i Högvadsån 1978 ökade laxförekomsten drastiskt och smoltutvandringen ökade. Trots den ökande laxtätheten sattes det ut odlad laxsmolt under slutet av 80-talet och början av 1990-talet. Laxparasiten som infördes med den odlade smolten hade ”dukat bord” bland vilda laxar. Fångsten av Högvadsålax minskade under tio år efter infektionen med över 80%. (Alenäs, Carlstrand, Malmberg 1997).

Ätran och västkuståarna hade en dokumenterat riklig produktion av blankål. Vid Lagans kraftverk samlade kraftbolaget på 1930-talet in över en miljon ålyngel per år. Dammar stängde under början av 1900-talet invandringen för vandringsfisken till västkustens åar. I Ätran skulle problemet med utestängda ålar lösas med ”Ålplan Ätran”. Stadgarna §2 säger att ”Föreningens ändamål är att inköpa och utplantera ålyngel i Ätrans vattensystem i enlighet med en av Fiskeriverket fastställd plan. Som kompensation för detta behöver ej ingående medlemmar följa de ålägganden vad gäller ål och ålens framkomst som finns enligt gällande vattendomar”.

I Ålplan Ätran bestämdes att ett trettiotal vattenkraftverk kunde betala sig fria från sina skyldigheter med att tillsammans årligen inbetala 45 612 kronor i 1998 års penningvärde till Ålplan Ätran. Det innebar att en uppvandring av miljontals ålar skulle kompenseras med något tusentals omflyttade ålyngel. Vilda ålyngel fångade i Frankrike och England flögs till Helsingborg i Sverige. Där hålls de i karantänodling och ca 140 ton säljs årligen för konsumtion bl.a. som rökt silverål. Resterande ålyngel sätts ut i Ätran och andra svenska vatten.

Naturnytt larmade för drygt fyra år sedan 2020-07-30 om sjuka ålyngel i Ätran. Läs mer här. Kraftbolaget bekräftade att ålyngel i Ätran hade vita pricksjukan. Naturnytt tillskrev då ansvariga myndigheter och efterfrågade dokumentation av sjuka ålar från ålkarantänen i Helsingborg. Svaret blev att dessa uppgifter var sekretessbelagda. Naturnytt överklagade beslutet till Kammarrätten i Stockholm som fastslog att uppgifterna omfattas av sekretess och inte skall lämnas ut. Mål nr 5807-20. Ålyngel fortsatte därefter årligen att omflyttas från Frankrike via Helsingborg till Sveriges vatten.

Våren 2024 brast bubblan när Havs- och Vattenmyndigheten förbjöd all utsättning av ål från karantänen i Helsingborg till naturen. Dnr HaV 2024-001996.  SVA rapporterade den 15 februari in smitta av ett anmälningspliktigt rhabdovirus ”Eel virus European X (EVEX)” till Jordbruksverket. SVA rapporterade dessutom den 29 maj hög förekomst av viruset IPNV genogrupp 2 i Helsingborgs ålkarantän. Detta virus kan orsaka upp till 10 procents dödlighet hos laxfiskar (släktena Salmo, Salvelinus och Onchorhynchus) och 75 procents dödlighet hos ål.

Dödligheten drabbar framförallt yngel. Då viruset kan infektera ett stort antal av våra inhemska arter bedöms risken för vidare spridning vid utsättning som mycket hög, vilket gör konsekvenserna mycket allvarliga. Då flera av de arter som kan drabbas av sjukdom vid infektion finns i svenska naturvatten kan konsekvenserna av introduktion bli mycket allvarliga.

Vad blir då slutsatsen av att kraftbolagen omflyttat ålyngel och odlat laxsmolt för att kompensera för skador som verksamheten orsakat? För det första har kompensationen varit helt otillräcklig i förhållande till skadan. För det andra har införda sjukdomar med det odlade materialet gett populationerna av lax och ål ytterligare skada utöver verksamheten.

Hertingprojektet visar att vattenkraftens skador kan åtgärdas med fria vandringsvägar uppströms och nedströms samt genom att helt undvika torrläggning, överdämning och korttidsreglering. Vid kommande omprövning av vattenkraftens vattendomar måste myndigheterna ge plats för nödvändiga miljöåtgärder, för att skydda internationella N2000 värden och rädda våra akut hotade bestånd av atlantlax och ål.

Restaurering och återställning av naturliga vatten är alltid att föredra framför utsättning av odlad fisk eller fisk från karantänodling som ofta sprider allvarliga sjukdomar till de friska, vilda bestånden.