2024-10-24 Forskare larmar nu om att sillar stressas till döds vid trålfiske. Rapporten visar att hela 96 procent av de fångade sillarna var döda redan när de nådde fartygsdäcket. Tråldragen kan då ha pågått 1–5 timmar.

TV4 rapporterar i sina klipp ”att det är inte bara kvoterna utan också fångtsmetoden som bör diskuteras i det storskaliga fisket”. Läs Jan Danielssons krönika i Havsutsikt nr 2 från år 2001 vilken handlar om trålarna och trålning som fångstmetod. Jan kallar fisketrålarna för ”dessa effektiva mördarmaskiner”.

Albin Gräns, zoolog och docent vid SLU förklarar: ”När fiskar dör under fångsten utsätts de för onödigt lidande, vilket samtidigt försämrar köttets kvalitet på grund av stressrelaterade förändringar i deras kroppar. Det finns fortfarande många oklarheter kring vad som händer med fiskarna i trålen under vattenytan”. Läs mer här.

Esben Sverdrup-Jensen, vd för Danmarks Pelagiska Producentorganisation (DPPO): ”Resultaten i vår studie tyder på att det finns möjligheter att utveckla skonsammare fångstmetoder som skulle gynna både fiskvälfärden och produktkvaliteten. Vi hoppas kunna fortsätta det unika samarbetet mellan industrin, djurskyddsexperter och forskare för att driva utvecklingen framåt”.

Merparten av sillen och strömmingen används inte till mänsklig föda utan mals ned till djurfoder. Därför är kvalitén av underordnad betydelse. Det är också meningslöst att återutsätta ”bifångster” av undermålig eller förbjuden fisk om de redan är döda när de bordas.

Men hur är det då med ålen? Är den också död som en sill? Inlandsvattnen producerade vid sekelskiftet 1800/1900 ca 33 000 – 72 000 ton ål eller ca 33 till 72 miljoner ålar årligen. Så kom kraftverksepoken. Under nattens vandring fastnade merparten ålarna i kraftverkens rensgaller eller lemlästades i kraftverkens turbiner. Ryggraden knäcktes eller delar av kroppen slets av. Ålar är seglivade och kunde leva till morgonen därpå eller till dess de skulle passera nästa kraftverk. Ålarna samlas in efter några dagar, levande eller döda, i kraftverkens containrar eller behållare och körs till tippen. Ålarnas kvalité som föda spelar mindre roll eftersom de ändå körs till tippen.

Ålen har därför minskat drastiskt och är nu akut hotad. Under 2000-talet beräknas därför ”endast” ca. 140 ton eller 140 000 ålar årligen dö den plågsamma kraftverksdöden och köras till tippen.

Är då detta lidande nödvändigt för att vi skall kunna utvinna energi från vattenkraften? Svaret är nej. Hertingprojektet i Falkenberg visar att vid byte till ett betagaller år 2013 kunde 100% av de utvandrande ålarna räddas förbi Hertings kraftverk i Ätran! Tyvärr är det endast ett fåtal av Sveriges drygt 2 000 vattenkraftverk som har installerat dessa fisksäkra galler. Trots att gallren i sig ger ett något bättre energiutbyte. Ingen känner för ålen.

Sverige har signerat lagar om att vi skall restaurera förlorade vandringsvägar och att vi skall värna den biologiska mångfalden. Ekoturism, livsmedelsförsörjning och landsbygdsutveckling gynnas om vi gynnar vandringsfisken. Dessutom är det djupt omoraliskt att orsaka miljontals oskyldiga ålar det oerhörda lidande som det innebär att bli levande lemlästade vid kraftverken och därefter köras till tippen.

2024-10-20 För tio år sedan gav Havs- och Vattenmyndigheten 2,5 miljoner kronor i bidrag till utsättning av ålyngel. Nu stoppar myndigheten all utsättning av ålyngel för 2024.

Det är sedan årtionden känt att den europeiska ålen är akut hotad. Därför utfärdades RÅDETS FÖRORDNING om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål (EG) nr 1100/2007, som trädde i kraft den 18 september 2007.

Sverige upprättade då en nationell ålförvaltningsplan. Planen innefattade fyra områden: Utplantering av ålyngel, blankålsvandringen, fisket och tillsynen av fisket. Statens Lantbruksuniversitets utvärderingar vart tredje år visar att ingen av åtgärderna var tillräckliga för att positivt påverka beståndet på det sätt som stadgas i EG:s ålförordning.

Naturnytt rapporterade 2020 om sjukdom hos ålyngel i Ätran i samband med utsättningar. Myndigheterna tillskrevs och svaret blev att uppgifter om eventuell sjukdom hos omflyttade ålyngel i Ätran var sekretessbelagd handling. Beslutet om sekretess överklagades men fastställdes av Kammarrätten i Stockholm. (Mål nr. 5807–20 Rotel 024).

HaV stoppar nu 2024 års utsättningar av ålyngel på grund av att smittsam sjukdom upptäckts i karantänodlingen i Helsingborg som försörjer hela Sverige med material för ålutsättningar. Därmed blev informationen om sjukdom hos ålynglen offentlig. Sjukdomarna som upptäckts är dels smittsamma för ålyngel och dels smittsamma för laxartade fiskar.

Ålplan Ätran stadgar att ett 30-tal vattenkraftverk är befriade från att följa de ålägganden som gäller ål och ålens framkomst som finns enligt gällande vattendomar om de inköper och utplanterar ålyngel i enlighet med en fastställd plan.

Saken är den att omflyttade, karantäniserade ålyngel är 50% mer utsatta för predation än de naturligt vandrande. Dessutom är det känt att ålen som vandrar naturligt till Sveriges inlandsvatten könsbestäms sent till stora ålhonor, medan karantäniserade ålar och ålar i havsmiljö har en överrepresentation av hanar. De stora honorna är väl lämpade för den långa vandringen  på 800 mil till lekplatserna och är också viktiga för beståndets framtid. 

Hertingprojektet visar att man med bästa möjliga teknik (BMT) kan lösa ålvandringen så att de inte hindras eller skadas på sin vandring till och från våra inlandsvatten.

För att rädda den akut hotade ålen behöver nu dammägarna tillse att naturligt invandrande ålyngel kan vandra uppströms till de hundratusentals sjöar som tidigare varit deras uppväxtområden. När ålarna växt färdigt till blankålar måste de oskadda kunna vandra nedströms till havet och vidare till Sargassohavet för att leka. Gustav Vasa tog lärdom och införde kronofisken för ål, som på hans tid inbringade en femtedel av statens totala inkomster.

År 1912 låg läseboken ””Sörgården” för första gången på skolbänkarna. Vad den betytt för svenska folkets bildning och världsbild är förmodligen omöjligt att överskatta. Men det verkar som en del av ”Ålarvet” och folkbildningen nu håller på att gå förlorade!

2024-10-14 Det är skillnad på ål och ål. Ålens egenskaper har inte tillkommit av en slump. De har utmejslats genom 70 miljoner år av kontinuerlig evolution. Varje genetiker vet att djurens egenskaper är frukten av arvet och miljön. Detta gäller i hög grad även den unika europeiska ålen (Anguilla anguilla).

En av ålens unika egenskaper är att den kan leva i så många olika miljöer: sött och salt, kallt och varmt, nordligt och sydligt. Eftersom ålen är så vanlig kan man lätt förledas att tro att den klarar att bli utestängd från en del av sitt utbredningsområde. Men ingen skulle drömma om att utestänga ålen från Sargassohavet.

Ålens genetik må vara gemensam men det unika är att olika miljöer gör att ålen kan slå av och på olika delar av sitt rika genom. Detta är ett välkänt, men ofta förbisett faktum. Mina förfäder fiskade ål i en av Sveriges hundra tusen inlandssjöar. De fångade stora, mäktiga ålhonor som fanns i sjön. Ålens kön och storlek bestäms först när den nått sitt uppväxtområde. Ålar vid Medelhavet blir mindre och oftast av hankön. Båda behövs men Sveriges inlandsvatten är särskilt viktiga för ålbeståndets fortlevnad.

Så kom vattenkraften och stängde på 1900-talet ålens vandringsvägar. Det ”löstes” genom att importera tusentals s.k. sättålar från västkusten, vilka fångades i ålryssjor och inte höll minimimåttet. – ”Nu har de varit här igen och satt ut dessa förbaskade skosnören” kommenterade min frustrerade fader. Inlandets stora ålhonor var ersatta med västkustens små ålhanar. Ålen blev makalös. Ingen lysande ide´.

Åren gick och vattenkraften fortsatte att utestänga ålen från hundratusentals inlandsvatten. På 2000-talet skulle problemet ”lösas” genom att omflytta ålyngel från England till Sveriges inlandsvatten. De hitflugna ålynglen hölls i karantän i Helsingborg för att undvika sjukdom. Ålynglen fick mat och skydd och kunde därför koppla från delar av sitt flyktbeteende. Danska undersökningar visar att överlevnaden (survival rate) för vilda ålyngel är dubbelt så hög som för ålyngel som hållits i karantän. Sverige förbjöd 2024 all omflyttning av ålyngel på grund av sjukdom i karantänodlingen i Helsingborg. Omflyttning av ålyngel efter karantän var således ingen lysande ide´.

Sveriges hundratusentals inlandsvatten är ett av de viktigaste ålhabitaten efter Sargassohavet. Svenska och danska forskare bedömer att Sveriges ålproduktion före vattenkraftens införande var mellan 33 000 och 72 000 ton eller 33 till 72 miljoner ålar årligen. Sveriges inlandsvatten är därmed ett betydande uppväxtområde för mäktiga och starka ålhonor som är särskilt anpassade att vandra den långa vägen till Sargassohavet. Detta missas helt i den svenska ålförvaltningsplanen som anger den ursprungliga, jungfruliga, årliga produktionen av ål i Sverige till endast 300 ton. Detta är förödande när man räknar på åtgärder för ålen som omflyttning med flyg och transport med lastbil.

Det finns endast en lösning på ålförvaltningen i Sverige. Fria vandringsvägar för de vilda ålynglen till Sveriges inlandsvatten. Fria vandringsvägar för ålhonorna från Sveriges inlandsvatten till havet. Ett exempel på en fungerande lösning finns vid Hertings vattenkraftverk i Falkenberg.

Det finns många teorier om ålens försvinnande. FORMAS har fått regeringens uppdrag att anlita internationell expertis för att utvärdera svensk ålförvaltning till slutet av 2024. Men om först alla ålynglen hindras och dör vid dammarna och om sedan alla vuxna ålhonor skadas och dör vid turbinerna så finns det ingen ål kvar att förvalta. Ålen klarar inte att dö två gånger före leken i Sargassohavet. Svårare än så det inte!

Mer om ålen:
Lyssna på Naturmorgon 2024-10-12 Ålen – hemlig, häpnadsväckande och hotad
SVT Uppdrag granskning: Den sista ålen – vad hänse sen?

2024-10-10 Kraftbolagens dammar och turbiner har under ett århundrade stoppat alla ålyngel som skall vandra upp till inlandsvattnen och dödat alla vuxna ålar som skall vandra till Sargassohavet för att leka. Därför är ålen nu akut hotad. Nu förbjuder Havs- och Vattenmyndigheten 2024 års ålutsättningar i alla svenska vatten.

Domstolarna ”glömde bort” att ta hänsyn till vandringsfisken då gamla vattendomar bygger på 1918 års vattenlag. Vissa vattendomar anger dock en skyldighet för kraftbolagen att hålla s.k. ”ålyngelledare” så att ålynglen kan vandra till sjöarna uppströms kraftverken. Så var fallet i exempelvis Ätran. Ålyngelledarna förföll när de inte underhölls och det var Länsstyrelsens skyldighet att hålla tillsyn på anläggningarna.

Därför kom kraftbolagen under 1980-talet överens om att sjösätta ”Ålplan Ätran”. I Stadgarnas §2 kan man läsa: ”Föreningens ändamål är att inköpa och utplantera ålyngel i Ätran i enlighet med en av Fiskeriverket fastställd plan. Som en kompensation för detta behöver ej ingående medlemmar följa de ålägganden vad gäller ål och ålens framkomst som finns enligt gällande vattendomar”. Båda parterna var mycket nöjda med överenskommelsen då både kraftbolagens arbete med ålyngelledarna och Länsstyrelsens arbete med tillsynen försvann. Överenskommelsens negligering av gällande vattendomar kan dock diskuteras.

Den utstuderade lösningen blev således att omflytta ålyngel från havet till de av Ätrans sjöar som var belägna uppströms kraftbolagens dammar och turbiner. Ålynglen fångades i England eller Frankrike där man har ett omfattande fiske efter ålyngel. Dessa ålar tillhör samma bestånd som de svenska ålarna då alla europeiska ålar leker i Sargassohavet.

Kraftbolagen var särskilt nöjda då de årligen utestängt ca 188 till 360 miljoner ålyngel från inlandsvattnen och som kompensation skulle sätta ut ca 2 miljoner ålyngel. Vissa år har de endast satt ut ca 0,4 miljoner och 2024 stoppades som sagt utsättningarna helt av HaV.

Fiskerättsägarna var nöjda då de kunde fiska upp dessa engelska ålar som var exakt likadana som de svenska. Men för ålbeståndet var det en flerdubbel katastrof. De naturligt uppvandrande ålarna utestängdes och de yngel som skulle blivit vuxna ålar i engelska vatten dog i svenska turbiner. Sveriges produktion av vild ål från inlandsvattnen upphörde. Den hade ursprungligen före kraftverksepoken varit i storleksordningen 37 600 till 72 000 ton. (Wickström). Enligt finska miljö- och jordbruksministeriet är skyddsvärdet 2019 av en vuxen ål 3510 euro.

Ålynglen flygs till Sverige och samtliga hålls i några månaders karantän i bassänger i Helsingborg. Där drivs ca en miljon importerade ålyngel årligen upp och säljs som rökt Silver Eel för konsumtion. Det rör sig årligen om ca 100–140 ton ål. Återstående yngel ca 2 miljoner, säljs därefter till myndigheter, fiskevårdsområden samt Ålplan Ätran för omflyttning till svenska vatten. När dessa ålyngel efter 10–20 år växt färdigt i Fegen och andra sjöar skall de vandra till Sargassohavet för att föra släktet vidare till kommande generationer. Men alla ålar dödas innan de når havet i vattenkraftverken i Ätran, som ju alla var befriade från att ordna ålens framkomst. Ålen kan endast passera nedströms förbi Hertings kraftverk (närmast havet) som frivilligt installerat ett ålsäkert galler.

Men en olycka kommer sällan ensam. Naturnytt har 2020 rapporterat om att ålyngel vid Ätraforsdammen i Ätran varit drabbade av sjukdom. Vi tillskrev då myndigheterna och bad att få information om ålynglen i Helsingborg varit sjuka. Utsättningar har nämligen skett i havet, mellan havet och Ätrafors samt i Ätransystemets sjöar. Dessa yngel kan i så fall ha smittat även de naturligt invandrande ålynglen från havet. Svaret från myndigheterna blev att dessa uppgifter var sekretessbelagda. Beslutet överklagades men även Kammarrätten i Stockholm beslutade att ålynglens hälsostatus var sekretessbelagd. (Mål nr 5807-20).

Efter ytterligare några års omflyttning av ålyngel kom så Havs- och Vattenmyndighetens beslut den 3 juni 2024 om att stoppa 2024 års utsättningar: ”Havs- och vattenmyndigheten beslutar att ål från Scandinavian Silver Eels karantänsanläggning som tagits in den 12 respektive 15 januari 2024 inte får sättas ut i naturen”. (Dnr HaV 2024-001996).

Viruskontroll som utfördes av Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) visade att odlingen var smittad med Eel virus European X (EVEX) som är ett rhabdovirus och en anmälningspliktig sjukdom enligt Jordbruksverket föreskrifter. Dessutom var odlingen smittad med viruset IPNV genogrupp 2. Viruset sprids genom direktkontakt, via smittat vatten och från föräldradjur till avkomma. Individer som överlevt smittan kan bära på virus och sprida det vidare. IPNV genogrupp 2 kan orsaka upp till 10 procents dödlighet hos laxfiskar (släktena Salmo, Salvelinus och Onchorhynchus) och 75 procents dödlighet hos ål. Mot bakgrund av ovanstående bedömer Havs- och vattenmyndigheten att den ål som hålls på anläggningen inte får sättas ut i svenska vatten.

Men försäljningen av ål från Helsingborg och konsumtionen av lyxprodukten Silver eel fortsätter. Här kan du köpa Dina rökta ålfileér för 850 kronor kilot: Länk

Detta innebär att hela den ifrågasatta strategi som Ålplan Ätran byggt på faller som ett korthus. I dag återstår mindre än en procent av Ätrans och Europas ålbestånd. Nu är goda råd dyra för att rädda den akut hotade ålen.

Lyckligtvis har vi en färdig lösning vid Hertings kraftverk längst ned i Ätran. Här har bästa möjliga teknik (BMT) tillämpats och fria vandringsvägar ordnats för alla fiskar. Om vi skall rädda ålen som art behöver denna teknik utan dröjsmål införas vid alla svenska vattenkraftverk. Det bästa är om vattenkraftbolagen frivilligt tar sitt miljöansvar och likt Falkenbergs kommun inför fria vandringsvägar för fisken.

Vattenkraftbolagen har fått 70 miljarder i skattelättnader under 20 år (3,5 miljarder per år) för att göra vattenkraften miljövänlig. 10 miljarder har avsatts för ändamålet i Vattenkraftens miljöfond. Regeringen har tyvärr pausat vattenkraftens omprövning till moderna miljölagar (NAP). Det gäller för den ynka procent av ålbeståndet som finns kvar att hålla stånd, tills de över 100 år gamla miljölagarna ändrats.

2024-10-04 Dammar, galler, turbiner, torrläggning, överdämning och korttidsreglering orsakar årligen förluster av hundratals ton av dessa fiskarter. Nu ser vi att även försök att kompensera för skador genom fiskodling riskerar att ge ytterligare skada. Vi måste inse att det krävs hänsyn till vandringsfisken för att de inte skall bli smittade av kraftbolagens utsättningar av fisk från odlingar.

Det var på 1980-talet känt att laxodlingen i Laholm var drabbad av laxparasiten Gyrodactylus salaris. (Malmberg pers.com.) Länsstyrelsen anger i sin bevarandeplan att Uniperägda kraftverket vid Ätrafors årligen orsakar en förlust av smoltproduktionen från 70 000 till 9 000 smolt. Som kompensation för dessa skador på 61 000 smolt skulle kraftbolaget årligen sätta ut 1 200 smolt som odlades i kraftbolagens fiskodling i Laholm. Efter kalkningsåtgärder i Högvadsån 1978 ökade laxförekomsten drastiskt och smoltutvandringen ökade. Trots den ökande laxtätheten sattes det ut odlad laxsmolt under slutet av 80-talet och början av 1990-talet. Laxparasiten som infördes med den odlade smolten hade ”dukat bord” bland vilda laxar. Fångsten av Högvadsålax minskade under tio år efter infektionen med över 80%. (Alenäs, Carlstrand, Malmberg 1997).

Ätran och västkuståarna hade en dokumenterat riklig produktion av blankål. Vid Lagans kraftverk samlade kraftbolaget på 1930-talet in över en miljon ålyngel per år. Dammar stängde under början av 1900-talet invandringen för vandringsfisken till västkustens åar. I Ätran skulle problemet med utestängda ålar lösas med ”Ålplan Ätran”. Stadgarna §2 säger att ”Föreningens ändamål är att inköpa och utplantera ålyngel i Ätrans vattensystem i enlighet med en av Fiskeriverket fastställd plan. Som kompensation för detta behöver ej ingående medlemmar följa de ålägganden vad gäller ål och ålens framkomst som finns enligt gällande vattendomar”.

I Ålplan Ätran bestämdes att ett trettiotal vattenkraftverk kunde betala sig fria från sina skyldigheter med att tillsammans årligen inbetala 45 612 kronor i 1998 års penningvärde till Ålplan Ätran. Det innebar att en uppvandring av miljontals ålar skulle kompenseras med något tusentals omflyttade ålyngel. Vilda ålyngel fångade i Frankrike och England flögs till Helsingborg i Sverige. Där hålls de i karantänodling och ca 140 ton säljs årligen för konsumtion bl.a. som rökt silverål. Resterande ålyngel sätts ut i Ätran och andra svenska vatten.

Naturnytt larmade för drygt fyra år sedan 2020-07-30 om sjuka ålyngel i Ätran. Läs mer här. Kraftbolaget bekräftade att ålyngel i Ätran hade vita pricksjukan. Naturnytt tillskrev då ansvariga myndigheter och efterfrågade dokumentation av sjuka ålar från ålkarantänen i Helsingborg. Svaret blev att dessa uppgifter var sekretessbelagda. Naturnytt överklagade beslutet till Kammarrätten i Stockholm som fastslog att uppgifterna omfattas av sekretess och inte skall lämnas ut. Mål nr 5807-20. Ålyngel fortsatte därefter årligen att omflyttas från Frankrike via Helsingborg till Sveriges vatten.

Våren 2024 brast bubblan när Havs- och Vattenmyndigheten förbjöd all utsättning av ål från karantänen i Helsingborg till naturen. Dnr HaV 2024-001996.  SVA rapporterade den 15 februari in smitta av ett anmälningspliktigt rhabdovirus ”Eel virus European X (EVEX)” till Jordbruksverket. SVA rapporterade dessutom den 29 maj hög förekomst av viruset IPNV genogrupp 2 i Helsingborgs ålkarantän. Detta virus kan orsaka upp till 10 procents dödlighet hos laxfiskar (släktena Salmo, Salvelinus och Onchorhynchus) och 75 procents dödlighet hos ål.

Dödligheten drabbar framförallt yngel. Då viruset kan infektera ett stort antal av våra inhemska arter bedöms risken för vidare spridning vid utsättning som mycket hög, vilket gör konsekvenserna mycket allvarliga. Då flera av de arter som kan drabbas av sjukdom vid infektion finns i svenska naturvatten kan konsekvenserna av introduktion bli mycket allvarliga.

Vad blir då slutsatsen av att kraftbolagen omflyttat ålyngel och odlat laxsmolt för att kompensera för skador som verksamheten orsakat? För det första har kompensationen varit helt otillräcklig i förhållande till skadan. För det andra har införda sjukdomar med det odlade materialet gett populationerna av lax och ål ytterligare skada utöver verksamheten.

Hertingprojektet visar att vattenkraftens skador kan åtgärdas med fria vandringsvägar uppströms och nedströms samt genom att helt undvika torrläggning, överdämning och korttidsreglering. Vid kommande omprövning av vattenkraftens vattendomar måste myndigheterna ge plats för nödvändiga miljöåtgärder, för att skydda internationella N2000 värden och rädda våra akut hotade bestånd av atlantlax och ål.

Restaurering och återställning av naturliga vatten är alltid att föredra framför utsättning av odlad fisk eller fisk från karantänodling som ofta sprider allvarliga sjukdomar till de friska, vilda bestånden.

2024-10-02 Havs- och Vattenmyndigheten förbjuder 2024 all omflyttning av ålyngel från Scandinavian Silver Eel i Helsingborg till alla svenska vatten. Dnr HaV 2024-001996. HaV har därmed sågat ett av stödbenen för svensk ålförvaltning.

Karantänodlingen i Helsingborg importerar ålyngel från England och Frankrike. De står för all import av ålyngel till Sverige. Tanken är att dessa influgna ålyngel hålls i karantän för att de inte skall sprida olika fisksjukdomar när de efter några månader planteras ut i svenska vatten.

Vattenkraften står för en liten del av utplanteringen av ålyngel. Det regleras i s.k. ”Ålplaner”. I Stadgarna till Ålplan Ätran kan man läsa: ”Föreningens ändamål är att inköpa och utplantera ålyngel i Ätrans vattensystem i enlighet med en av Fiskeriverket fastställd plan. Som kompensation för detta behöver ej ingående medlemmar följa de ålägganden vad gäller ål och ålens framkomst som finns enligt gällande vattendomar”. Liknande ålplaner finns i flera vatten.

Den svenska ålförvaltningsplanen (SÅP) står på fyra ben:
1. Inskränkningar i fisket
2. Förbättrade utvandringsmöjligheter för blankål (minskad turbindödlighet)
3. Stödutsättningar (av ålyngel)
4. Kontroll (av fiskeförbud)

Regeringen har upprepade gånger pausat omprövningen av vattenkraften som skulle ge blankålen möjligheter att vandra till havet för att leka. Ett nytt lagförslag föreslår att vattenkraften skall omfattas av KMV med mindre stränga miljökrav. Vattenkraftens dammar hindrar ålynglens vandring och uppväxt i Sveriges inlandsvatten. Ålen är utestängd från Sverige – svensk ålförvaltning har gått i stå.

Naturnytt har tidigare skrivit om ”Sjuka ålar i Ätran”. samt ”Ålen i Ätran drabbad av allvarlig sjukdom”. Naturnytt skrev för fyra år sedan artiklen ”Ätrans ålar mår illa”. Samtidigt skrev Naturnytt till myndigheterna och bad att få protokoll över vilka sjukdomar som fanns i Helsingborgsodlingen och eventuellt överförts till Ätrans ålar. Svaret kom från myndigheterna att dessa handlingar var sekretessbelagda.

Nu kommer beslutet fyra år senare från HaV att all omflyttning av ålyngel från Helsingborgsodlingen stoppas på grund av sjukdom. Därmed har frågan om ålynglens sjukdom blivit offentlig och kan inte längre beläggas med sekretess.

Det har varit mycket omdiskuterat att kraftbolagen som kompensation för stängda vandringsvägar kunde omflytta en liten mängd ålyngel från England och Frankrike. Med facit i hand har det nu lett till att ålen är helt utestängd från svenska vatten. Ålens naturliga produktion upphör.

HaV har tydligt visat detta i sin Rapport 2022:2 se figur nedan.

Nu gäller det att snabbt ta krafttag och snabbt genomföra den enda effektiva lösningen: fria vandringsvägar för ålen förbi dammar och vattenkraftverk!

PS. Ålynglen i Helsingborg går nu oavkortat till konsumtion. Karantänodlingen har årligen en produktion av över 100 ton ål för konsumtion. Ålen går till lyxkonsumtion i Sverige eller exporteras till Holland. DS Köp rökt ål levererad från Helsingborg här eller här

2024-09-29 Ett 20-tal halvdöda, döda och lemlästade ålar låg i går vid ett vattenkraftverk i Ätran. Man kan aldrig förlika sig med synen – det gör lika ont varje gång.

Fiskerikonsulent Gösta Edman rapporterade 1970 om förhållandena i Ätran: ”Om inget görs kommer ålen att vara försvunnen från Ätran inom en snar framtid” varnade Gösta. Fortfarande, 54 år senare, har inte vattenkraften ordnat fria och säkra vandringsvägar för ålen.

Undertecknad rapporterade 2006 om de svåra förhållandena i Naturvårdsverkets tidning Miljöaktuellt som på förstasidan publicerade en bild från Ätran på 100 döda ålar.

Sveriges ålförvaltningsplan (SÅP) togs fram 2008. Där rapporteras att den årliga dödligheten av ål i Sveriges vattenkraftverk är ca 280 ton (!).

Vattenkraften har fått skattelättnader på 70 miljarder svenska kronor. 10 miljarder har avsatts till vattenkraftens miljöfond. Det har nämnts att dessa miljarder skall användas vid den kommande miljöprövningen av vattenkraften.

Regeringen har nu pausat miljöprövningen för tredje gången. Regeringen har nu remitterat ett lagförslag om kraftigt modifierade vatten (KMV) som innebär att största möjliga undantag skall tillämpas om och när vattenkraften skall miljöprövas. Regeringens egen konsekvensbedömning säger att detta innebär att vi inte kan uppnå miljömålet levande sjöar och vattendrag.

SVT:s Uppdrag granskning har gjort tre program om ”Den sista ålen”. ”Den sista ålen – vad hände sen” och ”Ursprungsålen”. Programmen visar med all tydlighet vad som håller på att hända med den sista ålen. Programmen har inte resulterat i några åtgärder.

Klicka på bilden för större bild

2024-09-28 Man vänjer sig aldrig vid synen, stanken och lidandet för våra sista ålar vid kraftverken. Nu har vi sett massakern i över hundra år, när är det dags att vattenkraften tar sitt miljöansvar och räddar ålen?

Läs mer om lite ålhistoria. och minnesvärda årtal om ål.

2024-09-28 Den känsliga frågan om laxparasiten diskuterades i veckan på laxseminariet som arrangerades av Kustvattenrådet och Länsstyrelsen i Halmstad.

Havs- och Vattenmyndighetens representant fastslog att laxparasiten inte är något problem då de menar att parasiten inte påverkar atlantlaxen på populationsnivå i svenska laxåar. Detta är dock en seglivad myt som har frodats i över 30 år. Under tiden har laxparasiten införts i merparten av västkustens laxåar. Första fynden på västkusten konstaterades 1989 i Säveån och 1991 i Ätran.

Efter kalkning av Högvadsån 1978 ökade tätheten av flersomriga laxungar snabbt till ca 100 per 100 kvadratmeter. Elfisken visade att efter tio års uppgång minskade överlevnaden drastiskt trots, eller snarare på grund av, att kompensationsutsättningar av 1200 smolt gjordes av vattenkraftbolagen. Smolten kom från vattenkraftens laxodling i Laholm. Återfångster från dessa märkta, odlade smolt rapporterades bl.a. åren 1978,83,85,88,91,92,94 och 1995.

Falkenbergs kommunekolog som tillträdde 1990, sökte efter orsaken till den försämrade överlevnaden och tog 1991 prover på laxsmolt från Nydala för analys av laxparasiten. Proverna sändes till professor Göran Malmberg vid Stockholms universitet och provsvaren visade stor infektion av laxparasiten. Regelbundna prover togs därefter åren 1991-1995 av Sportfiskarnas Håkan Carlstrand och materialet sändes till Stockholms Universitet och artbestämdes av professor Göran Malmberg.

Professorn tog också sedan tidigare prover på laxparasiten från laxodlingen i Laholm. Dessa prover visade att odlingen var smittad med laxparasiten. (Pers.com. Göran Malmberg). Kommunekologen kontaktade laxodlingens chef som förklarade att det inte fanns några restriktioner från Fiskeriverket mot att odla och leverera laxsmolt som var infekterade med parasiten. Fiskeriverkets ansvariga kontaktades av kommunekologen som fick svaret: ”-Vet inte kommunekologen i Falkenberg att svensk lax är resistent mot laxparasiten Gyrodactylus salaris?” Problemet var att Ätranlaxen inte visste att den skulle vara resistent. Kommunekologen försökte utan framgång få parasiten klassad som anmälningspliktig sjukdom. Myndigheterna fortsatte således att sätta ut laxsmolt från den smittade odlingen i Laholm trots kommunekologens dokumentation och varningar.

Alenäs, Carlstrand och Malmberg publicerade 1997 en rapport över fem års undersökningar av laxparasiten i Ätran (1991-1995). Läs rapporten här. Rapporten fastställer bl.a. att laxparasiten i Ätran inte är ursprunglig utan har införts till Ätran. 1991 var alla provtagna fiskar infekterade och störst infektion hade en fisk med 1721 parasiter. Vid sju provtagningstillfällen översteg abundansen 100 parasiter per fisk vilket enligt norska förhållanden (!) klassas som stor infektion. Elfisken visar att medeltätheten för laxparr minskade med ca 90% efter infektion av laxparasiten som bedömdes vara den huvudsakliga orsaken till minskad överlevnad.

Senare akvariestudier med lax från Rolfsån visar att även laxyngel av denna stam dör i stor utsträckning efter infektion med laxparasiten.

Elfiskeregistret SERS visar förekomsten av årsyngel och äldre yngel från ett flertal stationer och vattendrag. Resultaten visar tydligt en minskning av flersomriga laxyngel , från ca 100 till ca 10 per hundra kvadratmeter, vid Sumpafallen i Högvadsån trots en relativt god produktion av årsyngel. Se fig. nedan.

Laxparasitens förekomst ”exploderar” vår och höst vid en trivseltemperatur av ca 8°C. Det innebär att de elfiskade årsynglen ännu ej varit särskilt utsatta medan äldre årsungar varit utsatta för dödliga angrepp höst och vår. Låga temperaturer i norska älvar förklarar också att norsk atlantlax är mer utsatt än svensk atlantlax.

Läs mer i Tidskriften Vann nr1 1998

Flersomriga laxungar från Ätran Vessigebro. Fiskarna kunde halvdöda håvas in och fotograferas hösten 2018. Några hägrar konkurrerade vid insamling av de försvagade fiskarna. Vid konferensen 2024-09-25 uttalades att ”orsaken till dålig överlevnad finns i havet och klimatet”.
Undersökningar av utvandrande smolt i Ätran visade att dessa var mycket infekterade. Parasiten äter hål i huden (se ingressbild av Göran Malmberg) vilket orsakar att smolten dör när de kommer till havet där de inte kan klara saltbalansen på grund av hudskadorna.