2025-07-29 Tusentals ålyngel är på väg från Sargassohavet på samma väg som de varit sedan dinosauriernas tid. De vandrar årligen in i vattendragen på Sveriges västkust. Där skulle de spridas till sjöarna och utvecklas och växa till kraftiga ålhonor. Men merparten stoppas på sin vandring sedan början av 1900-talet av vattenkraftens torrfåror och dammar. Nu återstår mindre än en procent och ålen är akut hotad.

Oraklet AI säger: ”Omprövningen av vattenkraften återupptogs den 1 juli 2025 efter en paus på drygt två år. Regeringen har infört förordningsändringar för att gynna elsystemet i de fortsatta prövningarna.”

Oraklet AI fortsätter: ”Den nationella planen för omprövning av vattenkraften, som beslutades 2020, syftar till att ge moderna miljövillkor för vattenkraftverk och samtidigt säkerställa en effektiv tillgång till vattenkraftsel. Omprövningarna är en del av ett större arbete som beräknas pågå i cirka 20 år”. 

Ställs frågan till AI om hur detta påverkar ålen får man svaret: ”Nej, det är inte bra för ålbeståndet om ålarna måste vänta 20 år på fria vandringsvägar. Ålens livscykel är beroende av att de kan vandra fritt både uppströms för att växa och nedströms för att fortplanta sig. Att hindra vandringen, till exempel genom vattenkraftverk, leder till att ålarna dör i onödan och att deras fortplantningsförmåga minskar”. 

Frågar man AI om Sverige följerRÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 1100/2007 (ålförordningen) svarar AI: ”Sveriges vattenkraft följer inte alltid EU:s ålförordning. Trots att EU-förordningen från 2007 kräver åtgärder för att minska dödligheten hos ål vid vattenkraftverk, och för att säkerställa att minst 40% av blankålen når havet, har Sverige inte implementerat tillräckliga åtgärder. Framförallt saknas fria vandringsvägar för ålen förbi kraftverken”. 

Sveriges regering anlitade år 2022 FORMAS som för 8 miljoner kronor skulle utreda ålens situation. FORMAS presenterade den internationella utredningen på ett seminarium 2025-02-06 och kom till samma slutsats som AI. Det är också en Allmän Insikt att ålen är akut hotad och att Sveriges regering inte följer de miljölagar som finns för vattenkraften. Läs mer här: Sverige gör för lite för att rädda ålen.

Det var inte tänkt att miljöprövningen av vattenkraften skulle stoppa ålen och fortsatt restaurering av torrlagda åfåror i våra svenska vatten.

2025-07-23 Missade Du Falklinds och SVT:s fina dokumentär om livet i våra vatten? Serien kommer i repris med start nu på söndag kl.20.00 och sedan ett nytt avsnitt varje söndag fram till den 31 augusti.

Serien har hamnat i finrummet och är tillsammans med Sir David Attenboroughs produktion Ocean nominerad till Panda Awards 2025 – naturfilmernas motsvarighet till spelfilmernas Oscars.

Fiskarnas Rike visar det fascinerande livet i den ”blå salen” under ytan i våra svenska vatten. Det här är en filmserie som inger hopp. Den visar vilken förödelse vi har ställt till med i våra vatten, men också att det går att reparera de skador vi har orsakat.

Torsken och tonfisken i haven, strömmingen i Östersjön, ålen i älvarna och laxen i forsarna var outsinliga naturresurser inte minst som livsmedelsresurs från beredskapssynpunkt i kristider. Årligen vandrade 50 000 000 kilo blankål ut från Sveriges sjöar och vattendrag! Årligen fiskades 30 000 kilo lax i Lagan.

Martin Falklind visar hur denna naturresurs misshandlas. Samtidigt visar han pedagogiska exempel på vad som kan göras för att rädda den stora naturtillgång som en gång fanns i våra vatten. Fisken i haven kan förvaltas och vandringsfisken kan räddas om politiker tar rätt beslut.

Sverige skall nu besluta om Ålförvaltningen och Bevarandeplaner för N2000 områden i våra älvar. Vattenkraftens exploateringar skall omprövas i den nationella planen. Nu är hög tid att ta hand om Fiskarnas Rike.

Filmen Fiskarnas Rike är en väckarklocka som visar vilka stora naturtillgångar som finns i Sveriges hav, sjöar och älvar. Dessa värden behöver förvaltas så att även kommande generationer har kvar denna stora livsmedelsresurs och bereskapstillgång.

Om Du inte sett filmen missa inte reprisen. Streama även UG:s trilogi om ”Den sista ålen”. Stötta sedan de folkvalda som tar hand om denna natur- och livsmedelsresurs till kommande generationer. Det blir kanske inga fler repriser på detta unika tillfälle att restaurera Fiskarnas Rike.

2025-07-04 Experter menar att förr bestod hälften av alla fiskar i Sveriges hundratusentals sjöar och vattendrag av ål. I dag är ålen en akut hotad art.

Svenska ålforskare och Energiforsk AB publicerar data som visar att Sveriges inlandsvatten, före vattenkraftens införande, årligen producerade ca 29 704 000 till 56 880 000 enkilos blankålar. Vid Sveriges kuster producerades årligen ytterligare 53 720 000 enkilos blankålar.

Ålforskare Wickström & Åström har beräknat det årliga behovet av glasålinvandring (ålyngel) till Sverige för att upprätthålla en jungfrulig, ursprunglig produktion av utvandrande ål. (Källa: H.Wickström 2011: Kan vi rädda den rödlistade ålen och det småskaliga (ål)fisket med hjälp av utsättningar?)

Forskarna skriver: ”Sveriges totala behov är 340 miljoner glasålar, motsvarande 102 ton, för att nå 100 % av en ursprunglig/jungfrulig ”lekflykt”. Då är sötvatten undantagna och inget fiske inräknat. Svenska sötvatten skulle behöva besättas med i storleksordningen 188 – 360 miljoner glasålar motsvarande 56 – 110 ton”.

Energiforsk AB har utvärderat överlevnaden från invandrande och utsatta ålyngel till utvandringsklar vuxen blankål. (Källa Energiforsk RAPPORT 2015:103 WILLEM DEKKER & HÅKAN WICKSTRÖM). Rapporten anger att av 1,335 miljoner ålyngel överlever efter tillväxt under 15 år 211 ton till vuxen utvandringsfärdig blankål. Antar vi att en blankål väger 1 kilo innebär det en överlevnad på 15,8%.

Så långt forskarnas uppskattningar av Sveriges årliga, jungfruliga produktion av blankål. EU:s ålförordning, RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 1100/2007, gäller som svensk lag. Enligt förordningen skall varje land på sikt rädda 40% av sin ursprungliga produktion av ål. Därför skall Sverige och andra länder rapportera till EU en uppskattning av hur stor den jungfruliga, antropogena ålproduktionen var dvs. produktionen före mänsklig påverkan av ex. vattenkraft.

Nederländerna rapporterar en jungfrulig årlig produktion av 10 000 – 15 000 ton, Storbritannien 7 300 ton, Danmark 1 100 ton och Sverige rapporterar 300 ton blankål. Danska ålforskaren Kim Aarestrup anklagar Sverige för en kraftig underrapportering, vilket innebär att vattenkraften inte behöver vidta nödvändiga åtgärder. (Källa: SVT uppdrag granskning Ursprungsålen 2022). Kim menar liksom svenska forskare att Sveriges ålproduktion var ca 30–40 gånger större än Danmarks.

Havs- och vattenmyndigheten (HaV) har nu 2025-06-17 tagit fram ett nytt förslag till en reviderad nationell förvaltningsplan för europeisk ål för 2025–2030, samt tillhörande åtgärdsplan för 2025–2027, som nu remitteras. (Källa HaV remiss 2025-06-17) (Dnr HaV 2025–1217)

HaV vidhåller fortfarande i den nya planen från 2025 att den ursprungliga utvandringsbiomassan (utan utsättning) av europeisk ål (Anguilla anguilla) från Sveriges inlandsvatten var 300 ton. HaV förklarar nu att man får en ”bästa uppskattning” om man använder en referenspunkt “tid-noll”, 𝐵₀ (B-noll) år 1980. Alla utom HaV tycks känna till att år 1980 var ålproduktionen inte opåverkad eftersom vattenkraften infördes redan i början av 1900-talet.

HaV nämner i sitt förslag till förvaltningsplan inte det värde som vi har att förvalta i produktionen av ål, vilket är anmärkningsvärt. Finland anger i sin lagstiftning (Finlex 614/2019) att skyddsvärdet av en vuxen ål är 3510€ och ett ålyngel 351€. Detta ger ett betydande monetärt värde på Sveriges årliga ålvandring. Värdet är lätt att beräkna med hjälp av ovan givna uppgifter från ålforskningen.

Den årliga produktionen av tusentals ton ål var dessutom en stor tillgång som beredskapsresurs, inte minst i kristider. Ekosystemens funktion var beroende av den införsel av biomassa från havet som vandringsfisken tillförde. Information om ålens värden är ovärderlig när domstolarna nu skall påbörja miljöprövningen av vattenkraften enligt nationella planen (NAP).

Havs- och Vattenmyndighetens förslag till svensk ålförvaltning följer inte lagen om ålförordningen. Sverige tar inte sitt lagstadgade ansvar för de restaureringsåtgärder som är nödvändiga inom vattenkraften för att rädda den europeiska ålen.

2025-06-29 Ålens behov är ytterst elementära. Den behöver vandra till våra svenska sjöar som yngel. Den behöver vandra från våra sjöar som blankål till Sargassohavet för att leka. Vattenkemin behöver vara så god i våra sjöar att ålen överlever.

Havs- och vattenmyndigheten har nu tagit fram ett förslag på en ny ålförvaltningsplan. Tyvärr tillgodoses inget av ålens elementära behov i HaV:s menlösa förslag till svensk ålförvaltning.

Betongdammar stoppar merparten av all invandring av ålyngel. Kraftverkens turbiner och galler dödar saklöst merparten av alla utvandrande blankålar som skall vandra till sargassohavet för att leka.

Halland har 1094 sjöar. 245 av dessa sjöar kalkas, vilket innebär att många sura sjöar kvarstår. Sverige beslutar nu om att skära ned bidragen till kalkningsverksamheten. Kalkade sjöar återförsuras och miljön försämras ytterligare.

Erik Degerman, författare till Havs- och vattenmyndighetens rapport 2015:23, säger att ålyngel dör i större utsträckning i försurade vatten. Vi borde kalka varje vatten som kan hysa en ål för artens fortlevnad, avslutar Erik Degerman.

Falkenbergs kommun har tidigare sökt och fått EU-bidrag för att kalka sura sjöar och rädda akut hotad ål. HaV nämner inget om uteblivna kalkningsåtgärder i sin förvaltningsplan för ål. Svenska myndigheter söker inte tillgängliga EU-bidrag för att kalka sjöar och rädda ålen.

Sverige har kunskap om hur ålen skall förvaltas (Hertingprojektet). Sverige har medel att vidta åtgärder i Vattenkrftens Miljöfond där 10 miljarder avsatts till miljöförbättrande åtgärder.

Sverige handlar däremot så att ålens elementära krav på tillgång till uppväxtområden i en god miljö uteblir de närmsta 20 åren i väntan på NAPP:en. Detta strider mot EU:s vattendirektiv samt beslut om att restaurera och förbättra istället för att försämra kemi och konnektivitet.

Ålförordningen (EG) nr 1100/2007 av den 18 september 2007 stadgar att varje land skall beräkna biomassan av blankål i förhållande till den bästa uppskattningen av den procentuella utvandring som skulle ha funnits om inte antropogena faktorer (ex. vattenkraft och försurning) hade påverkat beståndet.

HaV räknar procent på allt annat än den ursprungliga utvandringen av ål från våra inlandsvatten vilket strider mot intentionen i ålförordningen.

Sveriges förslag leder därför till en fortsatt hög dödlighet av ål och vi försöker att undkomma åtgärder enligt den gemensamt antagna ålförordningen.

2025-06-27 Svensk och europeisk ålförvaltning har präglats av misshushållning. Det har inneburit att ålen som var en av våra rikligast förekommande fiskarter nu är på väg att försvinna. En viktig natur- och livsmedelsresurs håller på att gå förlorad.

Den 2 sept 1914 dog vandringsduvan Martha, den sista av sin art på Cincinnati Zoo, Botanical Garden USA. På 1800-talet var vandringsduvan världens mest talrika art och flockar på flera hundra miljoner individer kunde ses. Från den talrikaste arten på planeten till utrotad på bara en generation! Förloppet är skrämmande likt det som idag kan följas för den europeiska ålen (Anguilla anguilla L.).

Havs- och Vattenmyndigheten (HaV) gör nu ett nytt (!) försök till förvaltningsplan som skall följa EU:s ålförordning (EG) nr 1100/2007 för att rädda ålen. Tyvärr har HaV inte lyssnat på FORMAS vägledande utredning. Den fastslår att det är ålynglens invandring till inlandsvattnen och blankålens utvadring från uppväxtområden till havet som är problemet. Trots detta klargörande föreslår HaV inga krafttag för att åtgärda vattenkraftens ödeläggande inverkan på ålbeståndet. HaV:s förslag att utgå från 1980 som referensår bryter mot EU:s ålförordning.

Förslaget sänds nu ut till 35 remissinstanser för synpunkter. Innan remissvaren avges till HaV borde det vara obligatoriskt att alla remissinstanser ser programmen ”Den sista ålen”, Den sista ålen – vad hände sen” och ”Ursprungsålen” på SVT Play. Dessa program visar på ett tydligt och pedagogiskt sätt vad som behöver åtgärdas för att rädda ålen.

Regeringen har avsatt 70 miljarder (3,5 miljarder per år under 20 år) i skattelättnader till vattenkraften. 10 miljarder är avsatta till Vattenkraftens miljöfond. Trots detta är det endast Tranås Energi som arbetat aktivt med miljöåtgärder i alla sina kraftverk. För detta arbete har de av Ålakedemin utsetts till Ålakungar 2025. Hertings kraftverk i Falkenberg har öppnat och restaurerat Hertingforsen för fiskens fria vandring. Dessa goda exempel av några få mindre bolag är tyvärr få trots ”miljardregnet” till de större bolagen för att förbättra miljön. Energiinsatsen som krävs är dessutom mycket blygsam.

Myndigheterna gör nu samma misstag med den vandrande ålen som vi en gång gjorde med den vandrande duvan. Skillnaden är den att i dag har vi både kunskapen och pengarna till de åtgärder som behövs för att rädda ålen och alla de vandrande fiskarterna.

2025-06-24. Regeringen beslutade 2023-12-21 att HaV skulle revidera Sveriges ålförvaltningsplan. Havs- och vattenmyndigheten presenterar 2025-06-17 ett förslag på nationell förvaltningsplan för den akut hotade ålen.

Havs- och vattenmyndigheten (HaV) önskar senast den 22 augusti 2025 ta del av era synpunkter avseende myndighetens förslag till en reviderad nationell förvaltningsplan för europeisk ål för 2025–2030 samt tillhörande åtgärdsplan för 2025–2027. Havs-och vattenmyndigheten efterfrågar ”särskilt förslag på hur olika myndigheter och aktörer kan bidra till att genomföra förvaltningsplanen och nå de uppsatta delmålen, inbegripet ytterligare förslag på relevanta åtgärder”.

HaV föreslår inga ändringar av de regelvidriga ålplaner som befriar kraftbolagen från åtgärder för fiskens fria vandring. HaV föreslår inga åtgärder i de torrfåror som helt stoppar all fiskvandring.

Umeå Universitet kartlade och rapporterar 2022 om förekomsten av torrfåror i Sverige. Totalt identifierades och verifierades 972 torrfåror i en databas. 366 av dessa är belägna i Götaland, 323 i Svealand och 283 i Norrland. Vattenorganismer och fiskar kan varken leva eller vandra utan vatten. Ingressbilden visar Ätrans huvudfåra nedströms Yngeredsfors kraftverk.

Sammanfattningsvis konstaterar Universitetet att de allra flesta torrfåror saknar minimitappning eller andra åtgärder för att förbättra den biologiska mångfalden och vattendragsekosystemen, men att det finns stöd för att sådana åtgärder är effektiva. ”Vår förhoppning är att de metoder vi presenterar ska underlätta beslut och genomförande av miljöförbättringsåtgärder i torrfåror”.

HaV föreslår däremot att deras föreskrifter som reglerar utsättning och flyttning av fisk ses över så att ål endast får sättas i vattenområden där den kommer ha möjlighet att vandra ut som blankål och bidra till reproduktionen. Det innebär att kraftbolagen befrias från utsättning och flyttning av fisk där de stoppar utvandringen!

HaV föreslår: ”Huvudavrinningsområden med en relativt låg produktion blankål (<100 kg) eller en mänskligt orsakad dödlighet på under 25 procent, undantas från kravet”. Det innebär i praktiken att om kraftbolagen hindrar all vandring av fisk så att produktionen uteblir, så befrias de från krav!

Saken är den att regelverket och förvaltningen tidigare byggt på sk. ”Ålplaner”. Stadgarna i Ålplan Ätran säger att om ett 30-tal kraftverksägare i Ätran tillsammans betalar 45 612 kronor i 1998 års penningvärde, så behöver de ”ej följa de åläggande vad gäller ål och ålens framkomst som finns enligt gällande vattendomar”. Myndigheter och Länsstyrelsen har regelvidrigt tillämpat Ålplan Ätran trots att de inte haft rådighet att ändra gällande vattendomar.

HaV ”löser” nu problemet med att föreslå att utsättning och flyttning av fisk ses över så att ål endast får sättas i vattenområden där den kommer ha möjlighet att vandra ut som blankål och bidra till reproduktionen. Lösningen innebär att fiskerättsägarna förlorar sitt ålfiske samt att ålen förlorar merparten av sina uppväxtområden i inlandsvattnen.

Fiskerättsägare, naturvänner, landsbygdsutvecklare, naturförvaltare och ålälskare förena Er nu för att rädda den akut hotade ålen, vandringsfisken och inlandets sjöar och vattendrag. Låt inte de krafter som leder till vandringsfiskens försvinnande ta över! Hertingprojektet visar att det går att restaurera en torrlagd fors och återställa fria vandringsvägar för ål, lax, havsnejonöga, flodnejonöga, färna, staksill och majfisk!

2025-06-23 Ålfrågan är viktig för nationen. Regeringen beslutade 2023-12-21 att HaV skulle revidera Sveriges Ålförvaltningsplan (SÅP). Havs- och vattenmyndigheten presenterar 2025-06-17 ett förslag på nationell förvaltningsplan för den akut hotade ålen. Synpunkter skall sändas till HaV senast den 22 augusti 2025.

Varför är ålfrågan då så viktig för Sverige och EU? Patrik Svenssons bok Ålevangeliet är en bra introduktion till frågeställningen. SVT Uppdrag Gransknings serie i tre program om ”Den hotade ålen” visar tydligt hur ålens värde håller på att gå förlorat.

FORMAS seminarium den 6 februari 2025 samlade internationella experter som diskuterade ålfrågan. De framhöll att ålen tidigare utgjorde ca hälften av de svenska sjöarnas biomassa av fisk. Att utestänga och/eller döda en så stor del av ekosystemet kan man inte göra utan stora biverkningar på vattnens naturresurser.

HaV:s förslag till förvaltningsplan för den svenska delen av Europas ålbestånd har tre fundamentala brister:

1. Storleken på Sveriges ursprungliga produktion av ål är felaktig beskriven
2. Värdet av ålen och miljön är dåligt och felaktigt presenterat
3. Viktiga åtgärder pausas till NAP som har en genomförandetid på 20 år

Sverige har godkänt och omfattas av RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 1100/2007 av den 18 september 2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål. Målet för varje förvaltningsplan för ål skall vara att minska den antropogena mortaliteten så att minst 40 % av biomassan av blankål med stor sannolikhet tar sig ut i havet, i förhållande till den bästa uppskattningen av utvandring som skulle ha funnits om inte antropogena faktorer hade påverkat beståndet”.

Hav:s förslag till förvaltningsplan fastslår att tiden före kraftbolagens påverkan sätts till 1980 samt att Sveriges ursprungliga, opåverkade produktion av ål då var 300 ton årligen. Verkligheten är den att den storskaliga utbyggnaden av betongdammar och turbiner som stoppade ålvandringen var omfattande redan under första delen av 1900-talet. HaV:s förslag till ålförvaltningsplan bygger på felaktiga referensår.

Fiskeriverket/SLU (Wickström) skriver att den jungfruliga invandringen av ålyngel till Sveriges inlandsvatten var 188 miljoner till 360 miljoner ålyngel årligen för att upprätthålla en naturlig, ursprunglig ålproduktion. Energiforsk skriver i sina utvärderingar att 1,335 miljoner ålyngel till inlandsvattnen ger 211 ton utvandrande vuxen blankål. Det innebär att Sveriges ursprungliga, årliga ålproduktion från inlandsvattnen har varit mellan 30 000 ton och 57 000 ton. HaV:s förslag till plan bygger således på felaktiga förutsättningar för inlandsvattnens ålproduktion.

HaV har i sin rapport 2014:14 ”Strategi för åtgärder inom vattenkraften” gjort en avvägning mellan energimål och miljökvalitetsmål i ett antal huvudavrinningsområden. Värdet speglas av en siffra från 0 till 1 där noll är lägsta värde och ett är högsta värde. Torneälven har högsta värde för miljömålet (1,0), Nissan (0,5485), Viskan (0,3461) och Ätran (0,3578). Ätran är N2000 område och av riksintresse för höga naturvärden. HaV:s låga klassning beror delvis på felaktiga ingångsvärden. (ex att flodnejonöga saknas i Ätran)

Finländska Jord- och Skogsbruksministeriet har lagstiftat om ålens skyddsvärde (Finlex 614/2019). En vuxen ål värderas till 3510€ och en ål under 25 cm värderas till 10% av detta värde dvs. 351€. Detta innebär att den naturliga ursprungliga ålproduktionen i Sverige hade ett stort monetärt skyddsvärde. Även dagens tynande ålproduktion är värdefull. I publikationen ”Ål i Ätran” uppskattas ålutvandringen år 2010 till 5322 ålar från Ätrans vattensystem. 2025-06-10 tömdes ålyngelsamlarna i Viskan. Under endast fem nätter hade de samlat 11 107 ålyngel.

Förutom dessa stora skyddsvärden har ålen ett stort kulturellt värde det sk. Ålarvet. Ålvandringen var tidigare en mycket viktig livsmedelsresurs inte minst i kristider. Ålfisket har stor potential att utvecklas till en viktig del i en växande ekoturism. Ålen har en avgörande betydelse för ekosystemens funktion. HaV underlåter att belysa ett flertal av ålens värden vilket är nödvändigt för att rätt resurser skall satsas på en fungerande förvaltningsplan.

FORMAS fastslår att fria vandringsvägar uppströms och nedströms för ålyngel och blankål är den högst prioriterade åtgärden för ålbeståndets återhämtning. HaV föreslår ingen lösning på detta problem utan hänvisar till kommande vattendomar och vattenkraftens prövning i den nationella planen. Domstolarna kommer då att sakna relevanta data på ålens förekomst och värde. Domstolsprocessen är dessutom tidsödande och beräknas ta ca 20 år i anspråk. HaV underlåter att ta fram nödvändiga bakgrundsdata för en adekvat prövning i domstolarna.

Påtalade brister i HaV:s förslag till Sveriges förvaltningsplan för ål behöver åtgärdas för att Sverige skall kunna följa RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 1100/2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål.

2025-06-19 EU:s ålförordning nr 1100/2007 gäller som svensk lag. Havs- och Vattenmyndigheten föreslår nu nationella regler som bryter mot ålförordningen. Det kan bli ”sista spiken i kistan” för den akut hotade ålen i våra vatten.

Saken är den att Sverige underrapporterat den ursprungliga, årliga produktionen av blankål från våra inlandsvatten. Nederländerna har rapporterat en årlig produktion av 10 000 till 15 000 ton, Storbritannien 7 300 ton och Danmark 1 100 ton. Sverige har rapporterat att våra hundratusentals vatten endast producerade 300 ton före vattenkraftens antropogena påverkan!

HaV förklarar nu i bilaga 1b, att med ursprunglig biomassa B₀ avses: Biomassan av blankål från svenska inlandsvatten år 1980. Med denna tolkning följer inte Sverige den gemensamt antagna ålförordningen.

EU:s ålförordning stadgar att varje land snarast skall minska påverkan så att 40% av landets ursprungliga ålproduktion överlever. Sveriges inlandsvatten hade enligt ålexperter en ursprunglig årlig produktion av tiotusentals ton blankål före vattenkraftens storskaliga införande.

SLU anger i sin utvärdering (Aqua 2024:5) att Sveriges produktion av blankål har minskat kraftigt, från över 700 ton per år 1960 till under 300 ton 2023. SLU skriver vidare att om man endast räknar med den naturliga invandringen har produktionen minskat från 30 ton år 2006 till 7 ton år 2023.

Havs- och Vattenmyndigheten (HaV) kommer nu 2025-06-17 med ett färskt förslag till en svensk förvaltningsplan för ål för perioden 2025-2030. Myndigheten använder många bra skrivningar såsom öka vandringsmöjligheter, tillgängliggöra livsmiljöer och minska turbindödlighet. HaV vet således vad som behöver göras men missar sedan helt hur det skall uppnås.

Trots fem ålutredningar av SLU och en omfattande internationell utvärdering av FORMAS har HaV inte lyckats med att föreslå en effektiv svensk ålförvaltning.

HaV:s förslag till förvaltningsplan är utformat som en orealistisk önskelista av obegripbara procentsatser vilka inte harmonierar med EU:s ålförordning:

1. Den mänskligt orsakade dödligheten av ål i svenska vatten (turbindödlighet och fiske för konsumtion) är högst 25 procent år 2050.
2. Dödligheten i varje huvudavrinningsområde är högst 60 procent år 2030.
3. Dödligheten för utvandrande blankål från varje huvudavrinningsområde har minskat med minst 15 procentenheter till år 2030 jämfört med referensåret 2025.
4. Huvudavrinningsområden med en relativt låg produktion blankål (<100 kg) eller en mänskligt orsakad dödlighet på under 25 procent, undantas från kravet.

HaV undviker helt frågan hur myndigheterna och domstolarna skall tillse att Sverige förvaltar det stora värde och den naturresurs och livsmedelsresurs som ålen utgör och utgjort i våra inlandsvatten.

HaV inför 2025 som referensår när vi nu har utestängt ålen från huvuddelen av sina uppväxtområden?

HaV visar stor okunnighet när man tror att ett huvudavrinningsområde kunde producera mindre än 100 kg blankål årligen. Eller menar HaV att de verksamhetsutövare som helt utestänger ålen undantas från krav?

Trots att Sverige 2024-12-16 fått ett överträdelsebeslut från EU för att inte följa vattendirektivet fortsätter nu Hav att föreslå en ålförvaltning med egna tidsbegrepp och procentsatser som bryter mot ålförordningens krav på att 40% av den årliga, ursprungliga blankålsproduktionen (dvs före mänsklig påverkan) överlever.

HaV missar helt sitt ansvar för ålen samt att ålförordningen fortfarande gäller som svensk lag.

2025-06-16 HaV skriver i ett pressmeddelande 2025-06-13 att: ”Flera myndigheter och organisationer samarbetar för att följa utvecklingen och ta fram relevanta åtgärder, vilka ska införas snarast. Svenska myndigheter har ett nära samarbete norska myndigheter i frågan”.

Första fyndet av parasiten på atlantlax i Sverige gjordes år 1989 i Säveån och 1991 i Ätran. Därefter har parasiten spridit sig med bekräftade infektioner i 16 av 24 laxvattendrag på den svenska västkusten. Parasiten spreds till Ätran med utsättning av fisk från den smittade laxodlingen i Laholm. Dåvarande Fiskeriverket gav tillstånd för utsättningarna i Ätran, trots att man kände till att smittan fanns i den odlade laxen från Laholm. Läs mer här.

Döende laxparr i Ätran infekterat av laxparasiten Gyrodactylus salaris. Trots allvarliga skador på laxen, har Sverige i motsats till Norge aldrig klassat parasiten som en anmälningspliktig sjukdom, vilket påskyndat en spridning i västkustens åar.

I de norska laxälvarna arbetar man sedan flera år med åtgärder för att motverka parasitens härjningar. Behandlingar med klorföreningar är en metod som på senare tid bedrivits med viss framgång. Trots att parasiten nu funnits i Ätran i ca 35 år har inga åtgärder vidtagits av myndigheterna.

WGNAS (ICES Working Group on North Atlantic Salmon) rapporterar 2025 att endast två av västkustens 24 laxälvar perioden 2017-2024 årligen haft god reproduktiv kapacitet. En av dessa är Örekilsälven som inte varit drabbad av laxparasiten.

Därför är det nu positivt att myndigheten HaV i pressmeddelandet insett allvaret och snarast skall införa relevanta åtgärder.

Ätran har 2021 och 2022 gått från ”risk för reducerad reproduktiv kapacitet” till ”reducerad reproduktiv kapacitet” år 2023 och 2024. Ätran påverkas negativt av parasiten samt av återkommande korttidsreglering. Länsstyrelsen bedömer att enbart vattenkraftens påverkan årligen reducerar laxbeståndet med 61 000 smolt.

Naturnytt följer med intresse HaV:s agerande när man nu skall samarbeta med andra myndigheter för att ”snarast införa relevanta åtgärder”.