2025-06-27 Svensk och europeisk ålförvaltning har präglats av misshushållning. Det har inneburit att ålen som var en av våra rikligast förekommande fiskarter nu är på väg att försvinna. En viktig natur- och livsmedelsresurs håller på att gå förlorad.

Den 2 sept 1914 dog vandringsduvan Martha, den sista av sin art på Cincinnati Zoo, Botanical Garden USA. På 1800-talet var vandringsduvan världens mest talrika art och flockar på flera hundra miljoner individer kunde ses. Från den talrikaste arten på planeten till utrotad på bara en generation! Förloppet är skrämmande likt det som idag kan följas för den europeiska ålen (Anguilla anguilla L.).

Havs- och Vattenmyndigheten (HaV) gör nu ett nytt (!) försök till förvaltningsplan som skall följa EU:s ålförordning (EG) nr 1100/2007 för att rädda ålen. Tyvärr har HaV inte lyssnat på FORMAS vägledande utredning. Den fastslår att det är ålynglens invandring till inlandsvattnen och blankålens utvadring från uppväxtområden till havet som är problemet. Trots detta klargörande föreslår HaV inga krafttag för att åtgärda vattenkraftens ödeläggande inverkan på ålbeståndet. HaV:s förslag att utgå från 1980 som referensår bryter mot EU:s ålförordning.

Förslaget sänds nu ut till 35 remissinstanser för synpunkter. Innan remissvaren avges till HaV borde det vara obligatoriskt att alla remissinstanser ser programmen ”Den sista ålen”, Den sista ålen – vad hände sen” och ”Ursprungsålen” på SVT Play. Dessa program visar på ett tydligt och pedagogiskt sätt vad som behöver åtgärdas för att rädda ålen.

Regeringen har avsatt 70 miljarder (3,5 miljarder per år under 20 år) i skattelättnader till vattenkraften. 10 miljarder är avsatta till Vattenkraftens miljöfond. Trots detta är det endast Tranås Energi som arbetat aktivt med miljöåtgärder i alla sina kraftverk. För detta arbete har de av Ålakedemin utsetts till Ålakungar 2025. Hertings kraftverk i Falkenberg har öppnat och restaurerat Hertingforsen för fiskens fria vandring. Dessa goda exempel av några få mindre bolag är tyvärr få trots ”miljardregnet” till de större bolagen för att förbättra miljön. Energiinsatsen som krävs är dessutom mycket blygsam.

Myndigheterna gör nu samma misstag med den vandrande ålen som vi en gång gjorde med den vandrande duvan. Skillnaden är den att i dag har vi både kunskapen och pengarna till de åtgärder som behövs för att rädda ålen och alla de vandrande fiskarterna.

2025-06-24. Regeringen beslutade 2023-12-21 att HaV skulle revidera Sveriges ålförvaltningsplan. Havs- och vattenmyndigheten presenterar 2025-06-17 ett förslag på nationell förvaltningsplan för den akut hotade ålen.

Havs- och vattenmyndigheten (HaV) önskar senast den 22 augusti 2025 ta del av era synpunkter avseende myndighetens förslag till en reviderad nationell förvaltningsplan för europeisk ål för 2025–2030 samt tillhörande åtgärdsplan för 2025–2027. Havs-och vattenmyndigheten efterfrågar ”särskilt förslag på hur olika myndigheter och aktörer kan bidra till att genomföra förvaltningsplanen och nå de uppsatta delmålen, inbegripet ytterligare förslag på relevanta åtgärder”.

HaV föreslår inga ändringar av de regelvidriga ålplaner som befriar kraftbolagen från åtgärder för fiskens fria vandring. HaV föreslår inga åtgärder i de torrfåror som helt stoppar all fiskvandring.

Umeå Universitet kartlade och rapporterar 2022 om förekomsten av torrfåror i Sverige. Totalt identifierades och verifierades 972 torrfåror i en databas. 366 av dessa är belägna i Götaland, 323 i Svealand och 283 i Norrland. Vattenorganismer och fiskar kan varken leva eller vandra utan vatten. Ingressbilden visar Ätrans huvudfåra nedströms Yngeredsfors kraftverk.

Sammanfattningsvis konstaterar Universitetet att de allra flesta torrfåror saknar minimitappning eller andra åtgärder för att förbättra den biologiska mångfalden och vattendragsekosystemen, men att det finns stöd för att sådana åtgärder är effektiva. ”Vår förhoppning är att de metoder vi presenterar ska underlätta beslut och genomförande av miljöförbättringsåtgärder i torrfåror”.

HaV föreslår däremot att deras föreskrifter som reglerar utsättning och flyttning av fisk ses över så att ål endast får sättas i vattenområden där den kommer ha möjlighet att vandra ut som blankål och bidra till reproduktionen. Det innebär att kraftbolagen befrias från utsättning och flyttning av fisk där de stoppar utvandringen!

HaV föreslår: ”Huvudavrinningsområden med en relativt låg produktion blankål (<100 kg) eller en mänskligt orsakad dödlighet på under 25 procent, undantas från kravet”. Det innebär i praktiken att om kraftbolagen hindrar all vandring av fisk så att produktionen uteblir, så befrias de från krav!

Saken är den att regelverket och förvaltningen tidigare byggt på sk. ”Ålplaner”. Stadgarna i Ålplan Ätran säger att om ett 30-tal kraftverksägare i Ätran tillsammans betalar 45 612 kronor i 1998 års penningvärde, så behöver de ”ej följa de åläggande vad gäller ål och ålens framkomst som finns enligt gällande vattendomar”. Myndigheter och Länsstyrelsen har regelvidrigt tillämpat Ålplan Ätran trots att de inte haft rådighet att ändra gällande vattendomar.

HaV ”löser” nu problemet med att föreslå att utsättning och flyttning av fisk ses över så att ål endast får sättas i vattenområden där den kommer ha möjlighet att vandra ut som blankål och bidra till reproduktionen. Lösningen innebär att fiskerättsägarna förlorar sitt ålfiske samt att ålen förlorar merparten av sina uppväxtområden i inlandsvattnen.

Fiskerättsägare, naturvänner, landsbygdsutvecklare, naturförvaltare och ålälskare förena Er nu för att rädda den akut hotade ålen, vandringsfisken och inlandets sjöar och vattendrag. Låt inte de krafter som leder till vandringsfiskens försvinnande ta över! Hertingprojektet visar att det går att restaurera en torrlagd fors och återställa fria vandringsvägar för ål, lax, havsnejonöga, flodnejonöga, färna, staksill och majfisk!

2025-06-23 Ålfrågan är viktig för nationen. Regeringen beslutade 2023-12-21 att HaV skulle revidera Sveriges Ålförvaltningsplan (SÅP). Havs- och vattenmyndigheten presenterar 2025-06-17 ett förslag på nationell förvaltningsplan för den akut hotade ålen. Synpunkter skall sändas till HaV senast den 22 augusti 2025.

Varför är ålfrågan då så viktig för Sverige och EU? Patrik Svenssons bok Ålevangeliet är en bra introduktion till frågeställningen. SVT Uppdrag Gransknings serie i tre program om ”Den hotade ålen” visar tydligt hur ålens värde håller på att gå förlorat.

FORMAS seminarium den 6 februari 2025 samlade internationella experter som diskuterade ålfrågan. De framhöll att ålen tidigare utgjorde ca hälften av de svenska sjöarnas biomassa av fisk. Att utestänga och/eller döda en så stor del av ekosystemet kan man inte göra utan stora biverkningar på vattnens naturresurser.

HaV:s förslag till förvaltningsplan för den svenska delen av Europas ålbestånd har tre fundamentala brister:

1. Storleken på Sveriges ursprungliga produktion av ål är felaktig beskriven
2. Värdet av ålen och miljön är dåligt och felaktigt presenterat
3. Viktiga åtgärder pausas till NAP som har en genomförandetid på 20 år

Sverige har godkänt och omfattas av RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 1100/2007 av den 18 september 2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål. Målet för varje förvaltningsplan för ål skall vara att minska den antropogena mortaliteten så att minst 40 % av biomassan av blankål med stor sannolikhet tar sig ut i havet, i förhållande till den bästa uppskattningen av utvandring som skulle ha funnits om inte antropogena faktorer hade påverkat beståndet”.

Hav:s förslag till förvaltningsplan fastslår att tiden före kraftbolagens påverkan sätts till 1980 samt att Sveriges ursprungliga, opåverkade produktion av ål då var 300 ton årligen. Verkligheten är den att den storskaliga utbyggnaden av betongdammar och turbiner som stoppade ålvandringen var omfattande redan under första delen av 1900-talet. HaV:s förslag till ålförvaltningsplan bygger på felaktiga referensår.

Fiskeriverket/SLU (Wickström) skriver att den jungfruliga invandringen av ålyngel till Sveriges inlandsvatten var 188 miljoner till 360 miljoner ålyngel årligen för att upprätthålla en naturlig, ursprunglig ålproduktion. Energiforsk skriver i sina utvärderingar att 1,335 miljoner ålyngel till inlandsvattnen ger 211 ton utvandrande vuxen blankål. Det innebär att Sveriges ursprungliga, årliga ålproduktion från inlandsvattnen har varit mellan 30 000 ton och 57 000 ton. HaV:s förslag till plan bygger således på felaktiga förutsättningar för inlandsvattnens ålproduktion.

HaV har i sin rapport 2014:14 ”Strategi för åtgärder inom vattenkraften” gjort en avvägning mellan energimål och miljökvalitetsmål i ett antal huvudavrinningsområden. Värdet speglas av en siffra från 0 till 1 där noll är lägsta värde och ett är högsta värde. Torneälven har högsta värde för miljömålet (1,0), Nissan (0,5485), Viskan (0,3461) och Ätran (0,3578). Ätran är N2000 område och av riksintresse för höga naturvärden. HaV:s låga klassning beror delvis på felaktiga ingångsvärden. (ex att flodnejonöga saknas i Ätran)

Finländska Jord- och Skogsbruksministeriet har lagstiftat om ålens skyddsvärde (Finlex 614/2019). En vuxen ål värderas till 3510€ och en ål under 25 cm värderas till 10% av detta värde dvs. 351€. Detta innebär att den naturliga ursprungliga ålproduktionen i Sverige hade ett stort monetärt skyddsvärde. Även dagens tynande ålproduktion är värdefull. I publikationen ”Ål i Ätran” uppskattas ålutvandringen år 2010 till 5322 ålar från Ätrans vattensystem. 2025-06-10 tömdes ålyngelsamlarna i Viskan. Under endast fem nätter hade de samlat 11 107 ålyngel.

Förutom dessa stora skyddsvärden har ålen ett stort kulturellt värde det sk. Ålarvet. Ålvandringen var tidigare en mycket viktig livsmedelsresurs inte minst i kristider. Ålfisket har stor potential att utvecklas till en viktig del i en växande ekoturism. Ålen har en avgörande betydelse för ekosystemens funktion. HaV underlåter att belysa ett flertal av ålens värden vilket är nödvändigt för att rätt resurser skall satsas på en fungerande förvaltningsplan.

FORMAS fastslår att fria vandringsvägar uppströms och nedströms för ålyngel och blankål är den högst prioriterade åtgärden för ålbeståndets återhämtning. HaV föreslår ingen lösning på detta problem utan hänvisar till kommande vattendomar och vattenkraftens prövning i den nationella planen. Domstolarna kommer då att sakna relevanta data på ålens förekomst och värde. Domstolsprocessen är dessutom tidsödande och beräknas ta ca 20 år i anspråk. HaV underlåter att ta fram nödvändiga bakgrundsdata för en adekvat prövning i domstolarna.

Påtalade brister i HaV:s förslag till Sveriges förvaltningsplan för ål behöver åtgärdas för att Sverige skall kunna följa RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 1100/2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål.

2025-06-19 EU:s ålförordning nr 1100/2007 gäller som svensk lag. Havs- och Vattenmyndigheten föreslår nu nationella regler som bryter mot ålförordningen. Det kan bli ”sista spiken i kistan” för den akut hotade ålen i våra vatten.

Saken är den att Sverige underrapporterat den ursprungliga, årliga produktionen av blankål från våra inlandsvatten. Nederländerna har rapporterat en årlig produktion av 10 000 till 15 000 ton, Storbritannien 7 300 ton och Danmark 1 100 ton. Sverige har rapporterat att våra hundratusentals vatten endast producerade 300 ton före vattenkraftens antropogena påverkan!

HaV förklarar nu i bilaga 1b, att med ursprunglig biomassa B₀ avses: Biomassan av blankål från svenska inlandsvatten år 1980. Med denna tolkning följer inte Sverige den gemensamt antagna ålförordningen.

EU:s ålförordning stadgar att varje land snarast skall minska påverkan så att 40% av landets ursprungliga ålproduktion överlever. Sveriges inlandsvatten hade enligt ålexperter en ursprunglig årlig produktion av tiotusentals ton blankål före vattenkraftens storskaliga införande.

SLU anger i sin utvärdering (Aqua 2024:5) att Sveriges produktion av blankål har minskat kraftigt, från över 700 ton per år 1960 till under 300 ton 2023. SLU skriver vidare att om man endast räknar med den naturliga invandringen har produktionen minskat från 30 ton år 2006 till 7 ton år 2023.

Havs- och Vattenmyndigheten (HaV) kommer nu 2025-06-17 med ett färskt förslag till en svensk förvaltningsplan för ål för perioden 2025-2030. Myndigheten använder många bra skrivningar såsom öka vandringsmöjligheter, tillgängliggöra livsmiljöer och minska turbindödlighet. HaV vet således vad som behöver göras men missar sedan helt hur det skall uppnås.

Trots fem ålutredningar av SLU och en omfattande internationell utvärdering av FORMAS har HaV inte lyckats med att föreslå en effektiv svensk ålförvaltning.

HaV:s förslag till förvaltningsplan är utformat som en orealistisk önskelista av obegripbara procentsatser vilka inte harmonierar med EU:s ålförordning:

1. Den mänskligt orsakade dödligheten av ål i svenska vatten (turbindödlighet och fiske för konsumtion) är högst 25 procent år 2050.
2. Dödligheten i varje huvudavrinningsområde är högst 60 procent år 2030.
3. Dödligheten för utvandrande blankål från varje huvudavrinningsområde har minskat med minst 15 procentenheter till år 2030 jämfört med referensåret 2025.
4. Huvudavrinningsområden med en relativt låg produktion blankål (<100 kg) eller en mänskligt orsakad dödlighet på under 25 procent, undantas från kravet.

HaV undviker helt frågan hur myndigheterna och domstolarna skall tillse att Sverige förvaltar det stora värde och den naturresurs och livsmedelsresurs som ålen utgör och utgjort i våra inlandsvatten.

HaV inför 2025 som referensår när vi nu har utestängt ålen från huvuddelen av sina uppväxtområden?

HaV visar stor okunnighet när man tror att ett huvudavrinningsområde kunde producera mindre än 100 kg blankål årligen. Eller menar HaV att de verksamhetsutövare som helt utestänger ålen undantas från krav?

Trots att Sverige 2024-12-16 fått ett överträdelsebeslut från EU för att inte följa vattendirektivet fortsätter nu Hav att föreslå en ålförvaltning med egna tidsbegrepp och procentsatser som bryter mot ålförordningens krav på att 40% av den årliga, ursprungliga blankålsproduktionen (dvs före mänsklig påverkan) överlever.

HaV missar helt sitt ansvar för ålen samt att ålförordningen fortfarande gäller som svensk lag.

2025-06-16 HaV skriver i ett pressmeddelande 2025-06-13 att: ”Flera myndigheter och organisationer samarbetar för att följa utvecklingen och ta fram relevanta åtgärder, vilka ska införas snarast. Svenska myndigheter har ett nära samarbete norska myndigheter i frågan”.

Första fyndet av parasiten på atlantlax i Sverige gjordes år 1989 i Säveån och 1991 i Ätran. Därefter har parasiten spridit sig med bekräftade infektioner i 16 av 24 laxvattendrag på den svenska västkusten. Parasiten spreds till Ätran med utsättning av fisk från den smittade laxodlingen i Laholm. Dåvarande Fiskeriverket gav tillstånd för utsättningarna i Ätran, trots att man kände till att smittan fanns i den odlade laxen från Laholm. Läs mer här.

Döende laxparr i Ätran infekterat av laxparasiten Gyrodactylus salaris. Trots allvarliga skador på laxen, har Sverige i motsats till Norge aldrig klassat parasiten som en anmälningspliktig sjukdom, vilket påskyndat en spridning i västkustens åar.

I de norska laxälvarna arbetar man sedan flera år med åtgärder för att motverka parasitens härjningar. Behandlingar med klorföreningar är en metod som på senare tid bedrivits med viss framgång. Trots att parasiten nu funnits i Ätran i ca 35 år har inga åtgärder vidtagits av myndigheterna.

WGNAS (ICES Working Group on North Atlantic Salmon) rapporterar 2025 att endast två av västkustens 24 laxälvar perioden 2017-2024 årligen haft god reproduktiv kapacitet. En av dessa är Örekilsälven som inte varit drabbad av laxparasiten.

Därför är det nu positivt att myndigheten HaV i pressmeddelandet insett allvaret och snarast skall införa relevanta åtgärder.

Ätran har 2021 och 2022 gått från ”risk för reducerad reproduktiv kapacitet” till ”reducerad reproduktiv kapacitet” år 2023 och 2024. Ätran påverkas negativt av parasiten samt av återkommande korttidsreglering. Länsstyrelsen bedömer att enbart vattenkraftens påverkan årligen reducerar laxbeståndet med 61 000 smolt.

Naturnytt följer med intresse HaV:s agerande när man nu skall samarbeta med andra myndigheter för att ”snarast införa relevanta åtgärder”.

2025-06-10 Tiotusentals ålar har under de senaste fem nätterna anlänt från Sargassohavet och funnit sin väg upp i Viskan.

Naturnytt var i går (2025-06-10) tillsammans med några fiskevårdsområden från Viskan på studiebesök vid Södra Cells ålinsamling. Spänningen var stor när lådorna skulle vittjas. Förra tömningen gjordes i tisdags och samlingen hade pågått fem nätter från tisdag till torsdag. Mindre än en procent av ålyngelinvandringen kvarstår jämfört med början av 1900-talet. De senaste åren har invandringen haft en blygsam återhämtning från mycket låga nivåer.

Därför var det idel glada miner när det stod klart att botten på håven fylldes av ålyngel. Dagens fångst samlades och vägdes till 3,130 kg. Medelvikten av de pigmenterade ålyngel beräknades och antalet motsvarade 11 107 ålyngel!

SLU Statens Lantbruksuniversitet sköter insamlingen på uppdrag av Södra Cell. Resultaten sammanställs i årliga rapporter i SLU:s rapportserie. En stor eloge till de fältarbetare som troget i ur och skur samlar in vandrande ålyngel i Viskan!

Enligt Finländska Jord- och skogsbruksministeriets förordning om värdena för hotade fiskar och fiskar på tillbakagång (Finlex 614/2019) är värdet av en ål under 25 cm 351 €. Det innebär att värdet på dagens fångst var: 11107*351*10,94 = 42 650 214 kr. Dessa 11 107 ålar som vandrat upp under fem nätter (!) skulle ha spridit sig naturligt i vattensystemet men sätts ut uppströms vid Mäsen, Surtan och Fävren. Troligen har fällorna endast tagit en liten del av de uppvandrande ålynglen. Vattenkraftens dammar har stängt uppvandringen för dessa värdefulla och hotade ålyngel.

Dessa undersökningar kan nu ligga till grund för att vi tar bättre hand om ålen i Viskan och övriga vattendrag på den ålrika Västkusten. I dag dör ynglen vid kraftverkens dammar. Utvandrande ålhonor dör på vattenkraftverkens galler och i snurrande turbiner. Vattenkraften har släckt en av fiskevattenägarnas viktigaste ekonomiska resurser; ålfisket.

Vi har nu alla ett stort ansvar att ta hand om denna naturresurs – medan tid är! Hertingprojektet visar att det finns bra lösningar för ålens fria vandring. Insamlingen av ålyngel i Viskan visar att det finns en resurs kvar att rädda!

2025-06-01 Förra året revs 542 dammar i Europa till glädje för vandringsfiskar som lax, havsnejonöga och ål.

Sveriges regering går nu mot strömmen och minskar kraven på att miljöanpassa små vattenkraftverk. Regeringen har beslutat att vattenmyndigheterna ska bedöma om en vattenförekomst kan förklaras som kraftigt modifierad (KMV). Regeringens menar att man fullt ut ska nyttja det utrymme till undantag som EU-rätten tillåter. Det innebär dels en lägre ambition för miljöåtgärder, dels riskerar Sverige att bryta mot EU-rätten och kan i förlängningen få dryga böter.

EU Kommissionen skriver i december 2024 till Sveriges regering: ”det nuvarande svenska systemet för översyn av vattenkraftstillstånd strider mot målen i artikel 4 i direktivet, inklusive tidsfristen 2027 för att uppnå god vattenstatus”.

Regeringen provocerar nu EU kommissionen och skriver 2025-05-26 i ett pressmeddelande : ”Nu ser vi till att skapa en sundare balans mellan miljövärden och elsystemets behov”. ”Dessutom införs en skyldighet att vid en sådan översyn, inom ramen för beslut om KMV och mindre stränga krav, särskilt beakta en nationell effektiv tillgång till vattenkraftsel”.

Energimyndigheten rapporterar (rapport P46435-1, 2018-2022) att det registrerats 972 torrfåror i Sverige och att 366 av dessa är belägna i Götalands tidigare forsande vattendrag.

Förespråkarna för småskalig vattenkraft har bildat en ny förening och skriver på sin nya hemsida: ”Tusentals dammar hotas av rivning med påföljande sjödöd och katastrofala konsekvenser. Om dammarna rivs och sjöarna töms eller sänks radikalt förlorar vi allt: djurliv, badplatser, rekreation, turism, ovärderlig kulturhistoria och blir rånade på våra fastighetsvärden!” Nu satsas istället på restaurering av hundratals vattendrag i Europa. 542 restaureringsprojekt hade inte utförts i Europa om det haft så katastrofala konsekvenser som den nybildade föreningen påstår. Det är lätt att tala i egen sak.

Ett gott exempel från Sverige är Hertingforsen som återställdes efter 70 år av torrläggning 2013 när Hertingdammen revs. Länsstyrelsen rapporterar att det socioekonomiska nettonuvärdet av restaureringen blev 65,3 miljoner kronor. Falkenberg har fått tillbaka Hertingforsen där kommunen nu säljer fiskekort för laxfiske. Havsnejonöga och ål var tidigare utestängda och kan nu vandra fritt. Fastighetsägarna i Ätrans Nedre fiskevårdsområde kan nu sälja laxfiskekort på en sträcka som tidigare var överdämd. Falkenbergs kulturhistoria med laxfiske är delvis återställd. Utter, kungsfiskare, strömstare och forsärla har kommit tillbaka och djurlivet frodas. Möjligheterna att utveckla ekoturismen i området har kraftigt förbättrats och kommunen har tagit fram ett attraktivt förslag!

Ålen var förr en betydande naturresurs då våra inlandsvatten årligen producerade ca 50 000 ton lekvandrande ål. Denna livsmedelsresurs med ål, lax och havsöring riskerar nu att gå förlorad. Fisket har anor från bronsålder och är väldokumenterat sedan 1500-talet. I detta sammanhang är det närmast pinsamt att kalla fula betongdammar från 1900-talet för kulturarv!

Sverige bör följa EU Kommissionens uppmaning och tillämpa modern lagstiftning enligt EU:s vattendirektiv och ålförordning. Det gynnar landsbygden, ekoturismen, laxarvet, ålarvet, den biologiska mångfalden samt främjar en god och hållbar förvaltning av våra gemensamma naturresurser til kommande generationer.

2025-05-28 Europeiska kommissionen tillskrev den 16:e december förra året Utrikesdepartementet och påpekade att Sverige inte följer EU:s vattendirektiv. (INFR(2024)2236 C(2024)8265 final)

”Fru Minister,
Kommissionen vill fästa Er regerings uppmärksamhet på det bristfälliga
införlivandet i svensk lagstiftning av Europaparlamentets och rådets (vattten) direktiv” Med vänlig hälsning På kommissionens vägnar”.

”Kommissionen håller inte med om de svenska myndigheternas påstående att den nationella planen för omprövning av tillstånd för vattenkraft innebär att skyldigheten till regelbunden översyn är uppfylld”.

”Att välja ut vattenkraftanläggningar som vilar på tillstånd från tiden före 1979 för omprövning som ska ske ”i början av 2040-talet” säkerställer inte heller tillräckligt regelbundna översyner för denna kategori av vattenkraftanläggningar”.

”Mot bakgrund av ovanstående strider det nuvarande svenska systemet för översyn av vattenkraftstillstånd mot målen i artikel 4 i direktivet, inklusive tidsfristen 2027 för att uppnå god vattenstatus”.

Så långt Europeiska kommissionens kritik. Klimat- och näringslivsdepartementet (!) svarar 2025-03-31 på EU:s kritik:

”Trots kraven på moderna miljövillkor får en verksamhet bedrivas till dess att prövningen är klar om verksamheten omfattas av den nationella planen för moderna miljövillkor (NAP). Detta innebär att när den första omprövningen av tillståndet är gjord är det nödvändigt för tillståndsinnehavaren att se till att tillståndets villkor och bestämmelser till skydd för människors hälsa och miljön inom 40 år blir föremål för en ny omprövning enligt miljöbalken”.

”Kravet på moderna miljövillkor utgör dock inte något självständigt krav i det införlivandet av kravet på regelbunden översyn. Bestämmelserna om omprövning för moderna miljövillkor för vattenkraftverk och dammar i 11 kap. 27–28 §§ ska tvärt om läsas tillsammans med andra gällande bestämmelser om tillsyn, omprövning och återkallelse av vattenverksamheter. Till dessa hör tillsynsmyndighetens skyldighet att bedriva tillsyn enligt 26 kap. miljöbalken över vattenverksamheter, inklusive vattenkraftverk och dammar. Inom ramen för tillsynen bedöms fortlöpande om villkoren för en vattenverksamhet som omfattas av tillstånd är tillräckliga”.

Så långt regeringens svar på EU-kommissionens kritik. Det är intressant att regeringen i sitt svar hänvisar till att Sverige kompletterar sin bristfälliga lagstiftning med en effektiv, fortlöpande tillsyn.

Naturnytt anmälde 2019-2020 till Länsstyrelsen i Halland en omfattande åldöd vid vattenkraftverken i Ätran, ärende 535-8579-19. Naturnytt begärde med anledning av åldöden tillsyn av vattenverksamheten vid Ätrafors kraftverk. Länsstyrelsen i Halland beslutade i ärendet 2020-09-02. Citat från beslutet:

”Problemen som i övrigt tas upp i skrivelsen är frågor som har sitt ursprung i anläggningens tillstånd och är av sådan art att de bör hanteras i den kommande prövningen inom ramen för den nationella planen för vattenkraft. Länsstyrelsen har i dagsläget inte för avsikt att föregå den prövningen. Utifrån vad som uppges i tillsynsbegäran och efter utredning i ärendet bedömer Länsstyrelsen att något villkorsbrott inte kan konstateras. Länsstyrelsen finner med anledning av ovanstående inga skäl att vidta tillsynsåtgärder med stöd av reglerna om vattenverksamhet i 11 kap. MB”.

Svaret visar med önskvärd tydlighet att EU Kommissionens kritik av Sveriges hantering av vattendirektivet och ålförordningen är befogad då Sverige inte följer EU:s intentioner och riktlinjer. Sverige tillämpar fortfarande den föråldrade miljölagstiftningen som gällde från1918 till 1978. Länsstyrelsen i Halland tillämpar inte den skyldiget till tillsyn som regeringen hänvisar till enligt 26 Kap Miljöbalken.

Naturnytt ställde också frågan om Länsstyrelsen tillämpar ”Ålplan Ätran” och länsfiskekonsulenten svarade tveklöst ”-Ja” på frågan. Planens stadgar säger i §2: ”Föreningens ändamål är att inköpa och utplantera ålyngel i Ätrans vattensystem i enlighet med en av fiskeriverket fastställd plan. Som kompensation för detta behöver ej ingående medlemmar följa de åläggande vad gäller ål och ålens framkomst som finns enligt gällande vattendomar”. Som kompensation skall 29 dammägare/kraftbolag betala en årlig summa av 45 612 kronor i 1998 års penningvärde.

Naturnytt menar att varken Länsstyrelsen eller Havs- och Vattenmyndigheten har mandat att på detta sätt upphäva gällande vattendomar angående fiskens fria vandringsvägar.

För Hallands del har detta bl.a. inneburit att harren utrotats från Lagan, Majfisk och Staksill är i det närmaste borta. Havsnejonögat är akut hotat och ålen har minskat med över 99 procent. Naturbeståndet av Ätranlax har av ICES arbetsgrupp för atlantlax 2024 bedömts ha ”reducerad reproduktiv kapacitet”. Korttidsregleringen av Ätran innebär enligt Länsstyrelsen i Halland en årlig smoltdöd av 61 000 Ätranlaxar.

Vi håller tummarna för att Sverige och vattenkraften nu tvingas att tillämpa EU:s mer miljövänliga vattenlagstiftning. Då kan vi få tillbaka den betydande livsmedelsresurs som funnits i de svenska vattnens fiskbestånd.

Länsstyrelsen i Halland finner att verksamhetsutövaren inte begår något villkorsbrott samt att det därför inte finns några skäl att vidta tillsynsåtgärder förrän den nya prövningen trätt i kraft, vilket i vissa fall kan förväntas ta ca 40 år.