2026-01-04 Några dagar före nyårsafton omkom en utter vid Ätrafors. Här är en omvittnat farlig miljö för vattenlevande djur.

Den fullvuxna uttern hade brutna tänder och en blödande skada i munnen. För övrigt sågs inga yttre kroppsskador. Dödsorsaken är okänd och händelsen är anmäld till Statens Veterinärmedicinska anstalt. Uttern är klassad som ”statens vilt” och skall dessutom anmälas till polisen.

I går var uttern borta. Men den var inte ensam. Rikligt med spårstämplar i nysnön avslöjade att ”vaktmästaren” vid kraftverket ersatts av minst en ny livs levande utter. Trots att miljön är farlig är den attraktiv då här finns rikligt med mat i form av ”gallerfynd”.

De flesta djuren som omkommer vid Ätrafors fastnar på kraftverkets intagsgaller och en del skrapas sedan via ett transportband upp i en betongbunker som kraftbolaget iordningställt för att samla bråte och döda djur. De nya utterspåren ledde in i betongbunkern.

Hur vet vi då att det omkommer fiskar vid kraftverksgallret i Ätrafors? Det är väl dokumenterat av SVT Uppdag granskning Den sista ålen Den sista ålen vad hände sen? och Ursprungsålen. och SVT Fiskarnas Rike. Dessutom rapporterades detta av oss för 20 år sedan till Naturvårdsverkets tidning MiljöAktuellt.

Sedan dess är de dokumenterade fynden av gallerdöda djur omfattande vid Unipers båda kraftverk vid Ätrafors och Yngeredsfors. Foton finns på döda och lemlästade ålar, lakar, gäddor, abborrar, gösar, snorgärsar, braxnar, björknor, mörtar och sarvar. Till de mer bisarra fynden finns grävling, storskarv och kanadagås samt ett lodjur som rapporteras från säker källa.

Firma Ingemar Alenäs kollade vid några tillfällen 2024 antalet döda ålar vid gallren i kraftverken. Då räknades 237 döda och döende ålar enbart vid Yngeredsfors och Ätrafors. Hösten 2025 vidtog kraftbolaget åtgärder och stängde tillträde vid Yngeredsfors så att antalet döda ålar inte kan räknas. Åldöden fortsätter nu på gallren bakom ”lyckta dörrar”.

Men kanske vän av ordning undrar hur detta får fortgå i 20 år efter det att det uppdagats? Vid Herting har man ju satt in ett fisksäkert galler redan 2013. Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet över hur bolagets vattenverksamhet påverkar miljön. Vid påstötningar har tillsynsmyndigheten svarat skriftligt att miljötillsynen är pausad vid kraftverket i väntan på kommande miljöprövning enligt NAP.

När domstolen sent omsider skall miljöpröva verksamheten kommer det inte att finnas någon fullständig dokumentation av verksamhetens miljöskada och då kommer nyttan av åtgärder att ifrågasättas?

Nu får vi bara hoppas att de uttrar som fortfarande har livet i behåll kan vara vaktmästare vid gallret och fortsätta att städa undan alla fiskar som samlas och dör vid anläggningen. Annars löser det sig för kraftbolaget ”städar upp efter sig” och kör all bråte och döda djur som samlats vid gallren till tippen.

2025-12-25 Svenskt centrum för hållbar vattenkraft rapporterar om ett projekt där maskininlärning skall användas för att förbättra designen av ålpassager förbi sveriges vattenkraftverk. Hertingprojektet används som gott exempel för datorerna att lära sig.

Jordbruksverket rapporterade i sveriges ålförvaltningsplan att år 2008 dog ca 140 ton ål årligen dog i svenska vattenkraftverk. Under tidigt 1900 tal var ålen sjöarnas vanligaste fisk och de årliga förlusterna i vattenkraften betydligt större.

Frågan är nu högaktuell i och med att merparten av de cirka 2300 svenska vattenkraftverken skall milöprövas under de kommande 20 åren. Det öppnar en unik möjlighet att minska åldödligheten och återskapa den förlorade konnektiviteten förbi de svenska kraftverken.

Hertingprojektet är unikt då ål och lax åter kan vandra uppströms och nedströms i den restaurerade, tidigare torrlagda (från 1944 till 2014) naturliga åfåran som nu fått en minimitappning på 11 m³/s. Dessutom är nedströmsvandring ordnad med ett fisksäkert β-galler framför kraftverket i den sprängda (1903) intagskanalen till kraftverket. Dessa lösningar kan användas vid ett stort antal kraftverk för fri fiskvandring, om viljan finns.

Kraftbolagen har nu med data från Herting inlett en process med att utveckla en prediktiv modell som framgent kommer göra det möjligt att ”in silico” testa, utvärdera och förbättra åtgärder innan de används vid andra vattenkraftverk. Projektet pågår från januari 2024 till december 2026. Läs mer här.

Vetenskapen har tre olika sätt för problemlösning benämnda ”in silico”, ”in vitro” och ”in vivo”. Det betyder i stora drag en teoretisk datamodell (silico), en försöksmodell ( provrör ”vitro”) eller en praktisk lösning i verkliga livet. (”vivo”).

Ålen är akut hotad och därför i stort behov av lösningar ”in vivo” vilka direkt påverkar ålens möjlighet till överlevnad vid karftverkspassage. Lösningarna vid Hertingforsen behöver snarast upprepas uppströms vid Ätrafors, Yngeredsfors, Bällforsen, Skogsforsen och Skåpanäs forsar. Ålen har inte tid att vänta på teoretiska lösningar då beståndet blöder vid varje felkonstruerat kraftverk.

Firma Ingemar Alenäs kollade vid några tillfällen 2024 antalet döda ålar vid gallren i Yngeredsfors kraftverk. Då räknades 237 döda ålar enbart vid Yngeredsfors och Ätrafors. Hösten 2025 vidtog kraftbolaget åtgärder och stängde tillträde så att antalet döda ålar inte kan räknas. Åldöden fortsätter nu på gallren bakom ”lyckta dörrar”.

Länsstyrelsen efterfrågar inte som tillsynsmyndighet hur många döda ålar som bolaget samlar in och kör till tippen. Men nu finns det en unik möjlighet att vid vattenkraftens miljöprövning återfå forsarnas ekosystem och fiskens fria vandring. Men då är det inte tillräckligt med datamodeller ”in silico” utan då behövs praktiska åtgärder ”in vivo”.

Ålens situation i Ätran behöver göras mer”transparent” och praktiska åtgärder behöver vidtas enligt utprovad modell vid Herting. Annars bryter Sverige mot EU:s restaureringsdirektiv och utplånar en naturresurs och ekosystemtjänst vilken är viktig inte minst med tanke på livsmedelsberedskapen i kristider.

2025-12-23 Det är väl känt att ål och annan fisk som passerar kraftverkens turbiner löper stor risk att träffas och skadas av turbinernas roterande blad. Mindre känt är vattenkraftens dolda problem med gasövermättnad som orsakar allvarlig dykarsjuka hos insekter och fisk nedströms.

Rapporter har tidigare redovisat att ca 70% av ålarna dör samt att 30% av ålarna vandrar levande förbi varje kraftverk. Man hör sällan något om i vilket skick dessa ålar är som passerat kraftverkens turbiner. Än mindre hör man om att små fiskar kan skadas allvarligt av den gasövermättnad som vattenkraften orsakar. Det har varit känt i 60 år.

Den gängse uppfattningen är att ålen på grund av sin längd är den mest utsatta fisken vid passage genom kraftverkens turbiner. Små fiskar antas klara sig betydligt bättre. Det är sant att mindre fisk inte träffas lika ofta av turbinens roterande blad. Men man förtiger påverkan av tryckskador och skador av gasövermättnad (TDG =total dissolved gas).

Norska forskaren Professor Ole Gunnar Dahlhaug varnar nu för att många vattenkraftverk orsakar gasövermättnad som kan hota fisk och bottenfauna som lever nedströms vattenkraftverken. Forskningen har visat att problemet kan gälla många fler kraftverk än vad man tidigare har antagit. Flera tusen nya dammar är under planläggning i världen. 

Det är ca 60 år sedan forskare för första gången varnade för gasövermättnad i kraftverk i USA och Kanada, och där vidtas åtgärder. Men inte i Norge och Sverige. Norska forskare varnar nu för att nära 30% av Norges vattenkraftverk är i högriskklassen för att drabbas av problemet med gasövermättnad och dykarsjuka nedströms.

Ju högre gasmättnad desto högre dödlighet. Insekter, larver, och andra smådjur flyter upp och dör redan vid 110% gasövermättnad vilket också är gränsvärdet för vad fisken tål. Problemet har sopats under mattan av både ägarna till vattenkraften och av ansvariga tillsynsmyndigheter.

Problemet är troligen omfattande men har fått lite uppmärksammat bl.a. på grund av att de döda insekterna och fiskarna fort plockas upp och äts av andra djur säger professor Ole Gunnar Dahlhaug som fortsätter:

– Helt ærlig og dessverre: Jeg er redd få kraftverkseiere vil foreta seg noe som helst før de får et krav på seg om overvåkning fra myndighetene.

Länsstyrelsen i Halland har lagt ned tillsynen av vattenkraften i avvaktan på kommande miljöprövning. Trots att länet har ett särskilt uttalat åtgärdsansvar för den akut hotade arten havsnejonöga. Trots att Halland har laxen som sitt landskapsdjur. Trots att tusentals ålar varje år dör i halländska vattenkraftverk.

PS. Skador på grund av gasövermättnad gäller naturligtvis alla vattenlevande djur nedströms kraftverken såsom utvandrande larver av havsnejonögon, utvandrande Alosasillar och hotade nattsländor (Setodes punctatus) m.fl. vattenlevande organismer. DS

Gasövermättnad är en hittills helt förbisedd effekt av vattenkraftens miljöpåverkan i våra svenska vattendrag. Men välkänd för forskare och verksamhetsutövare i ca 60 år.

Läs mer på forskning.no

2025-12-22 Ålen har funnits i ca 70 miljoner år. Människan har alltid fiskat ål och det har varit en viktig och hållbar naturresurs som vi haft ett ansvar att förvalta som ett viktigt kulturarv.

Gustav Vasa reglerade ålfisket och begreppet ”Kungsådra” är känt som att ingen fick stänga av hela vattendraget för att fisken måste ha fria vandringsvägar. Detta var viktigt och en självklarhet för den naturnära människan som levde på 1500-talet. Ålfisket var då hållbart och utgjorde en femtedel av statens samlade inkomster.

Olaus Magnus beskriver i sin ”Historia om de Nordiska folken” 1550 hanteringen av denna goda och hållbara naturresurs.

Ålen har nu på kort tid under 1900 och 2000-talen gått från att vara inlandsvattnens vanligaste fiskart (!) till att bli en rödlistad och akut hotad art. Ålens livscykel kan vara ca 10-20 år så denna förändring har skett på mindre än 10 livscykler för ålen. Beräkningar visar att Sveriges inlandsvatten tidigare producerade tiotusentals ton av näringsrik blankål.

Ett hållbart ålfiske har under århundraden varit en del av vårt kulturarv varför det är osannolikt att det är fisket som helt utarmat ålbeståndet. Vad är det då som skett? Kungsådran, eller den livsnerv som finns i alla våra halländska åar är avskuren. Dammar, turbiner och galler har sedan 1900-1960 skurit av varje möjlighet för ålen att vandra fram och åter mellan sina uppväxtområden och lekområden.

Den svenska ålförvaltningsplanen konstaterade redan 2008 att ca 140 ton lekvandrande ål årligen dog i turbiner eller fraktades från kraftverkens intagsgaller till soptippen. När ålen var mycket vanligare i början på 1900-talet var mängden avliden ål motsvarande större. Det krävs inte särskilt mycket mänsklig sympati för att förstå att detta inte är hållbart och utarmar landsbygdens livsmedelsresurser.

Sverige var före 1900-talet en mycket viktig producent av stora lekvandrande ålhonor som bidrog till det europeiska ålbeståndets livskraft.

Enligt sammanställningen ”Fiskpassager vid kraftverk i Sverige (Länsstyrelsen Jämtlands län, 2025)” gäller för de cirka 1 580
vattenkraftverk som omfattas att endast 66 kraftverk är utrustade med anordningar för fiskpassage i båda riktningar.

Ansvarig landsbygdspolitiker lever långt från ålen och säger att hen saknar anknytning till ålens kulturhistoria och skriver i debatten:

”I Sverige jobbar vi aktivt med restaureringsåtgärder. Vi ser till att återskapa naturliga miljöer som hjälper bland annat ålen”.

”Det som behövs är en mer effektiv förvaltning inom EU. Ålen vandrar. Därför bör vi ta ett gemensamt ansvar inom EU och få till ett effektivare genomförande av den europeiska ålförordningen som täcker hela ålens livscykel”.

Sanningen är den att politiker har pausat att det görs en miljöprövning av vattenkraften. Sanningen är den att Sverige har drabbats av europakommissionens överträdelsebeslut (INFR(2024)2236) för att vi inte följer lagstiftningen när det gäller den gemensamma lagstiftningen i vattendirektivet och tar hand om de viktiga naturresurser som bl.a. är avgörande för en levande landsbygd.

2025-12-05 I somras revs dammen i Stockån vid Okome kvarn. Laxarna leker nu uppströms dammen efter att ha varit utestängda i 95 år! Radio P4 Halland är på plats för att berätta den glada nyheten.

Hertingdammen revs 2013 och nu Okomedammen 2025. Laxen lekte året efter i den återställda Hertingforsen och årligen beräknas ca 30 000 nya laxyngel se dagens ljus. Länsstyrelsen har beräknat det socioekonomiska värdet av åtgärden vid Herting till drygt 65 miljoner kronor! Då har alla kostnader för åtgärder och kostnader för den nya GC-bron dragits av. Projektet var lönsamt.

Den 4 november 2015 lekte laxen uppströms dammfästet i Okome. Nu väntar vi på att få se resultatet i form av nykläckta laxyngel till våren. De kommer att ha bra vattenkemi då Falkenbergs kommun har en kalkdoserare uppströms som motverkar försurningen. Projektet vid Okome ingår i ett av Europas största vattenvårdsprojekt Improve Aquatic Life.

SR P4 Halland uppmärksammade den positiva nyheten om laxens återkomst i Stockån. Lyssna på en del av intervjun här. (Förmiddag P4 Halland klicka fram till mellan 77:00 och 81:40 in i inslaget).

2025-11-25 Dessa sillar leker i våra åar. De är sällsynta, akut hotade och bortglömda. De äter plankton på hundra meters djup i haven , men kommer upp till våra västkuståar för att fortplanta sig. De är havens och åarnas ”doldisar”. Det är hög tid att rädda majfisken och staksillen! Okunskap får aldrig bli ett argument för att utrota hotade arter.

Naturvårdsverket och SLU missar i rödlistan för 2025 att särskilt omnämna att Alosa-sillarna nu är i akut behov av skydd mot dammar och vattenreglering. Troligen beror det på att man anser att dessa sillar aldrig lekt eller leker i de västsvenska vattendragen. Observationer motsäger denna slutsats.

Majfisken har internationell skyddsstatus enligt EU:s habitatdirektiv och sex andra internationella överenskommelser. (ex Bernkonventionen, Barcelonakonventionen, Osparkonventionen, Habitatdirektivet)

Alosa-sillarna majfisk och staksill förekommer sällsynt i östra atlanten från norska kusten och Medelhavet ned till Afrikas kust. Hanarna vandrar upp i åarna för att leka vid 3-9 års ålder och honorna något senare vid 4-12 års ålder. Åarnas huvudfåra är viktig för leken som sker nattetid i april-maj. Lekfiskarna kan vandra så långt som 70 mil från havet upp i vattendragen. De är liksom laxen, ålen och nejonögat helt beroende av fria vandringsvägar och naturlig vattenföring för sin fortlevnad. Honorna blir störst och kan i Europeiska älvar nå en längd av 70 cm och en vikt av 7 kilo.

Liksom laxen dör många efter leken medan vissa överlever och vandrar tillbaka till havet. Man tror att 5-6% leker mer än en gång. Efter 3-4 månader och en längd av 8-12 cm vandrar ynglen mot havet för att växa till vuxna individer. De återvänder efter havsvistelsen till sin födelseälv för att leka. Källa: FishBase.

Förre fiskerikonsulenten i Halland, Gösta Edman, berättade att det under första delen av 1900-talet ofta fångades rikligt med staksill (Alosa sp?) på västkusten i kustnära garn som var avsedda för laxartade fiskar.

Majfisk och Staksill fångas fortfarande vid makrillfiske vid västkusten. Då sägs det ofta att man fångat en ovanligt stor sill. Några exempel:
100 klubbens blog: ”Den andra fångsten jag hörde om var från Hasse igår som skickade en bild på några gälräfständer från en staksill. Det visade sig att staksillen fångats på spinnfiske efter öring i Åsa-trakten. 2016-06-23. Visserligen fredad men det händer ju långt från sällan att arten fångas, kanske framförallt under makrillfiske. Och det är lite det jag hoppas på att jag skulle ha den enorma turen att en staksill (eller varför inte en majfisk!) skulle hugga. Frågan är om arten kanske är vanligare än man tror men att det inte rapporteras för att fångsten tas för en stor sill / strömming. 2016-08-31 Lucas drog upp sällsynt fisk i Henån” Edgeflyfishing: 2009-08-22 insänt bild på fångst av ”en vanlig sill”

Ätran har tre intressanta rapporter av majfisk:
1. Ett flugfångat lekvandrande exemplar i Garvareforsen 2011. Fisken sändes in till Naturhistoriska Riksmuseét i Stockholm
2. Ett filmat lekvandrande exemplar i fiskkameran vi Herting 7 juni 2018
3. Ett utlekt exemplar i smolt- besefällan vid Herting 8 september 2018
Läs mer här. (Hertingprojektet positiva effekter) och här.

SLU Artfakta skriver: ”Endast vuxna exemplar har fångats (majfisk), varför det inte är troligt att arten leker i svenska vatten”. ”Svensk förekomst: Regelbunden förekomst, ej reproducerande”. Rödlistbedömning ej tillämplig NA”.

Kategorin Ej tillämplig (NA) används endast på nationell och annan regional nivå. Den betecknar arter som inte kan rödlistas därför att de inte uppfyller kriterierna för att vara inhemska i landet, har tillräckligt stor populationsandel som besökande, eller för att de inte är tillräckligt taxonomiskt distinkta.

Alosa-sillarna var på nämnda grunder troligen rikligt förekommande och lekvandrande i Ätran vid tiden före vattenkraftens utbyggnad med vandringshindrande dammar. På samma sätt som havsnejonögat har de därefter minskat drastiskt. Havsnejonögat klassas nu enligt rödlistan som akut hotad (CR) och är en viktig åtgärdsart med eget åtgärdsprogram. Majfisken som nu är ännu mer hotad och sällsynt hamnar på grund av ”kunskapsbrist” och ”sällsynthet” i kategorin (NE) ej bedömd. Det är allvarligt om arter som blivit sällsynta på grund av miljöpåverkan inte längre skall skyddas mot påverkan.

SLU:s bedömning att majfisken inte leker i Ätran är troligen en allvarlig felbedömning då majfisk konstaterats vandra upp i Ätran samt att ett utlekt exemplar fångats. Ynglen vandrar troligen ut i havet samma år som de kläckts varför de är svåra att hitta. Moderna EDna studier skulle kunna ge svar på denna fråga och skingra en del av kunskapsbristen. Enligt Naturnytt indikerar fynden i Ätran att det är mest troligt att arten leker och har lekt i en eller flera av våra västsvenska åar.

Bevarandet av majfisken och staksillen behöver därför vara med i vågskålen vid miljöprövning av vattenkraften. Det är kanske de mest akut hotade arterna i vattensystemet som påverkats allra mest av vattenkraften. Därför är det viktigt att vi har rätt uppgifter om var de svenska bestånden av Alosasillar leker.

Den invasiva puckellaxens utbredning och reproduktion undersöks för närvarande med eDna teknik i de västsvenska vattendragen och reproduktion har konstaterats i flera västsvenska vattendrag. Före eDna studierna kände vi inte till att puckellaxen lekte i flera av våra västsvenska åar där de vandrat upp, precis som majfisken.

Förslag: eDna proverna bör även analyseras på förekomst av Alosa-sillar i Ätran och övriga västsvenska vattendrag i samband med att puckellaxförekomst undersöks. Befintlig smolt- besefälla bör snarast tas i drift. Kunskapen om dessa storvuxna sillfiskar bör öka så att de inte avlivas vid sportfiske. Än viktigare är att de får tillgång till sina forna lekområden samt att dessa inte förstörs av vattenkraftens korttidsreglering eller torrläggning. Kunskapsbrist får aldrig bli ett argument för att underlåta åtgärder och därmed utrota en akut hotad art.

Utbyggnaden av vattenkraft under 1900-talet slog hårt mot vildlaxen i de halländska åarna och Ätrans dalgång. En tusenårig kultur förändrades på några årtionden. Lyckade projekt visar nu att en återställning fortfarande är både möjlig och rimlig.

En doktorsavhandling av Johan Cederqvist vid Luleå universitet behandlar frågan om vildlaxens försvinnande i samband med vattenkraftens utbyggnad i norrland mellan 1940 och 1970.

Vildlaxen utrotades från de flesta älvarna och älvdalarnas befolkning förlorade fiskekulturen som de praktiserat under årtusenden vilket inneburit en hållbar livsstil och ett hållbart nyttjande av naturresurserna.

Laxen är ”programmerad” att återvända till sin hemälv och när den hindras att återvända förloras unika laxstammar samt hela ekosystem. Det har inneburit betydande socioekonomiska och kulturella förluster för städer, samhällen och invånare längs överdämda och torrlagda älvdalar.

Nu kanske någon tror att dessa skador är unika för norrlands älvdalar. Men så är inte fallet. Omfattande skador av vattenkraftens dammar syns även i södra Sverige. Det kan exemplifieras med antalet torrlagda älvsträckor som är kartlagda nedströms kraftverksdammar. Totalt identifierades och verifierades 972 torrfåror i en databas. 366 av dessa är belägna i Götaland, 323 i Svealand och 283 i Norrland.

Många ville skydda laxen, men i debatten var det få som försvarade vildlaxen för dess egen skull. I stället lyftes laxodling fram som ett relativt okontroversiellt alternativ. När det gäller Ätran anlades fiskodlingar vid Horsaveka samt vid Herting i Falkenberg.

Till skillnad från vattenkraften i Norrland är vattenkraften i södra Sverige inte av någon större betydelse som reglerkraft. Vattenkraften skall nu omprövas enligt modern miljölagstiftning. Laxen är Hallands landskapsfisk och till skillnad från i Norrland, är det betydligt lättare att restaurera laxens uppväxtområden och fria vandring i södra Sverige.

Hertingprojektet och Stockån i Ätran är goda exempel på där lyckade åtgärder för laxens fria vandring och återställda lekområden genomförts. Länsstyrelsen i Halland har beräknat det socioekonomiska värdet av Hertingprojektet till plus 65 miljoner kronor sedan alla kostnader är inkluderade. Detta ökar också intresset för att genomföra åtgärder uppströms och ytterligare förbättra Ätrans laxbestånd och återta en del av det förlorade kulturarvet.

Nästa kraftverksdamm uppströms Herting är Ätraforsdammen vid den gamla Rävigeforsen. En restaurering och återställning av den tidigare forsen och uppväxtområden skulle återlämna en stor del av Hallands tidigare laxproduktion. Laxkulturen i Ätradalen har en god potential att återupprättas! Se de historiska bilderna på området vid Ätrafors kraftverksadamm nedan.

Hallandsåarna har till skillnad från Norrlandsälvarna en stor potential att restaureras och återställas i sitt ursprungliga, opåverkade skick till en mycket begränsad påverkan på Sveriges samlade kraftproduktion. Ådalarnas kulturarv och hållbara livsmedelsproduktion är från beredskapssynpunkt mycket värdefulla. Socioekonomiska värden, bevarandevärden och skyddsvärden handlar årligen om niosiffriga belopp.

EU:s vattendirektiv, restaureringsförordning och ålförordning har antagits som svensk lag och kräver att en stor del av Sveriges vattendrag restaureras. En miljöprövning av Ätrafors har potential att återge Halland en laxproduktion som är i samma storleksordning som nuvarande vildlaxproduktion i samtliga hallands 24 nuvarande vattendrag med Atlantlax! Det är nu viktigt att vi ser till helheten och inte enbart flyttar en stötesten här och där.

Återställning vid Ätrafors, Yngeredsfors, Boaforsen, Bällforsen, Skogsforsen och Skåpanäs forsar skulle innebära att ett viktigt världsarv togs om hand i den internationellt betydelsefulla Indexälven Ätran.

Läs doktorsavhandlinen om vildlaxen och kulturarvet här.

2025-11-21 Kvarndammen i Stockån vid Okome byggdes på 1930-talet och stoppade vandringsfisken. 95 år senare, sommaren 2025 revs dammen och nu leker laxen återigen uppströms kvarnen.

Vi gästade Okome föreläsningsförening 2025-11-05. Bygdegården är belägen endast ett stenkast från den rivna kvarndammen. Naturligtvis berättade vi om det fina återställningsprojekt som Okomeborna och deras laxar fått vara med om. Vi kunde också visa ”dagsfärska” bilder på hur laxen leker utanför ”dörren”. Vandringsfisken svarar direkt på utförd restaurering från stängda till fria vandringsvägar!

Vad är då värdet av dessa laxar som nu kommer att produceras i Stockån? Länsstyrelsen i Halland har beräknat att ca 6000 laxsmolt kan bli resultatet när nu laxen får tillgång till sina forna lekbottnar.

Enligt Finsk lag är skyddsvärdet av en unik lax 7510€ och en unik smolt har en tiondel av detta värde. Det årliga värdet av Stockåns laxproduktion skulle då vara ca 45 miljoner kronor. Naturvård och restaurering av vattendragen är lönsamt.

Restaureringen av Stockån ingår i ett större EU-projekt där 500 naturvårdsinsatser skall genomföras i nio olika län med en budget på 400 miljoner kronor. Projektet pågår under sju år från 2024 till 2031. Läs mer om projektet Improve Aquatic Life

2025-11-06 I Tisdags 4/11 kom ICES nya forskarråd för att bevara Europas hotade ålbestånd. Läs mer här

ICES råd är att inget fiske efter ål skall förekomma under 2026 inom hela ålens utbredningsområde.

ICES råder vidare att all mänsklig påverkan som leder till att ålen dör skall ”reduceras till noll”. Läget är akut med en dramatisk minskning då endast 0,7% av ”the basline average” från 1960-1979 återstår.

Ålens habitat skall enligt ICES återställas när det gäller konnektivitet, fysik miljö och kemisk miljö samt biologiska egenskaper i miljön. Sverige beslutar nu om neddragning i kalkningsverksamheten vilket kraftigt missgynnar produktionen av ål som minskar ca 50% i sura vatten. Källa: Havs och Vattenmyndigheten rapport 2015:23.

Läget förklaras bra av Ami Hamberg Marin Policy officer CCB:
”Förlusten av Europeisk ål innebär inte bara förlusten av en art utan signalerar kollaps av alla ekosystem som förbinder Europas floder med Sargassohavet. Att skydda ålen handlar nu om att återställa balansen i våra vatten”.

Länder som fortfarande landar över 100 ton ål 2024 är Nederländerna (497t), Frankrike (319 t), Tyskland (>200 t), Polen (152 t), Sverige (149 t) och Danmark (101 t).

Alla åtgärder är viktiga i detta akuta läge. Men om alla ålyngel utestängs från svenska inlandsvatten av kraftverksdammar, kan vi inte bidra till Europas ålproduktion. Om alla utvandrande blankålar dödas i kraftverkens galler och turbiner bidrar vi inte heller till att ta vårt gemensamma ansvar för produktionen av Europeisk ål. Vi bryter då mot Ålförordningen vars lagar vi gemensamt antagit i samförstånd med övriga EU-länder.

Vattenkraften är nu under omprövning i Nationella Planen för vattenkraften. Här finns goda möjligheter för Sverige att agera så att överlevnaden av Europeisk ål förbättras. Hertingprojektet visar att tekniken finns samt att åtgärder dessutom är socioekonomiskt lönsamma för människa och natur.