2026-02-26 Idag lämnar fem myndigheter på regeringens uppdrag förslag på 201 åtgärder i en nationell plan för att restaurera Sveriges natur. Sverige behöver ge naturen möjlighet att återhämta sig, bli rik på biologisk mångfald och stå bättre rustad för nå upp till beslutade miljömål om levande hav, levande sjöar och vattendrag, levande skogar och blomstrande ängsmarker med ett rikt växt och djurliv.

– Vårt förslag innebär en höjd ambition i arbetet med att värna svensk natur och säkra viktiga samhällsfunktioner säger Fredrik Hannerz, chef för avdelningen natur och vilt på Naturvårdsverket. 

I sjöar och vattendrag handlar det bland annat om att ta bort vandringshinder och återställa livsmiljöer så att olika arter kan nå sina ursprungliga områden.

– När vi investerar i svensk natur stärker vi viktiga samhällsfunktioner, som tillgången till rent vatten, skydd mot torka och översvämningar, en trygg livsmedelsförsörjning och attraktiva städer där människor vill leva. Det är dessutom mer kostnadseffektivt att skydda och sköta naturen i ett tidigt skede än att förlora ännu fler livsmiljöer, säger Fredrik Hannerz.

Att restaurera stora arealer av Sveriges natur berör många aktörer som kommuner, näringsliv, organisationer och civilsamhälle. 

EU har tagit ett samlat grepp genom att inrätta förordningen om restaurering av natur.

Förordningen innehåller tidsatta och bindande mål för EU:s medlemsländer. Länderna ska inkomma med nationella planer för hur de ska uppnå målen.

Förslaget på nationell restaureringsplan för Sverige, som lämnas till regeringen i dag, har tagits fram av Naturvårdsverket, tillsammans med Havs- och vattenmyndigheten, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Boverket.

Nu är det upp till Regeringen som i sin tur ska lämna in Sveriges plan till EU-kommissionen senast 1 september 2026. Vi får hoppas att Regeringen väljer att stärka Sveriges Natur och följa våra beslutade miljömål och EU:s lagstiftning enligt restaureringsförordningen som trädde i kraft i augusti 2024.

Detta blir ett kvitto på hur partierna ställer sig till frågan om att ta vara på de unika naturresurser som vi har i vårt land när det gäller hav, naturskogar, sjöar och vattendrag samt ängsmarker som motsvarar regnskogen när det gäller biologisk mångfald.

Läs mer här Naturvårdsverket
Havs- och Vattenmyndigheten
Jordbruksverket
Skogsstyrelsen
Boverket
WWF

2026-02-24 Uppmaningen kommer från Eva Thörnelöf, förbundsordförande för Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund.

Eva skriver i ledaren till senaste numret av Svenskt Fiske: ”att lämna tillbaka en älv är faktiskt fullt möjligt”. ”Exempelvis i Falkenbergs kommun har den tidigare helt dämda Hertingforsen i Ätran nu fria vandringsvägar för lax, ål, och andra arter”. ”Det är alltså fullt möjligt att konkret förbättra miljöer som skadats allvarligt av vattenkraftsutbyggnaden”.

Det är inte bara möjligt att släppa fram fisken; det är dessutom samhällsekonomiskt lönsamt! Länsstyrelsen i Hallands län skriver utifrån sin samhällsekonomiska analys i Meddelande 2018:18 att ”Hertingprojektet är utifrån denna analys samhällsekonomiskt lönsamt med ett positivt nettonuvärde om cirka 65,3 miljoner kronor”.

Då kan man undra varför det finns så få goda exempel på att släppa fram fisken i våra vattendrag? Saken är den att Regeringen har den 19 februari 2026 beslutat om en lagrådsremiss som undantar vattenkraftverk från EU:s miljöskyddskrav enligt art- och habitatdirektivet vid omprövning. Kraven på miljöanpassning sänks i Sverige medan övriga Europa skärper miljölagstiftningen.

Syftet med regeringens krav är att skydda elproduktionen. Förslagen föreslås träda i kraft 1 juli 2026.

Regeringens förslag bidrar till att säkerställa att det inte ställs mer långtgående krav vid omprövningen av vattenkraften än vad EU-rätten kräver, säger klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari. Ändringarna innebär att det vid omprövning för moderna miljövillkor för vattenkraftverk och dammar blir möjligt att sänka kraven på miljöanpassning. Pressmeddelande från Klimat- och näringslivsdepartementet

2026-02-03 Dubbelt så många ålar på Västkusten – fiskestoppet har gett effekt enligt medias rubriker. Men hur mår ålen egentligen?

Det är glädjande om åtgärder haft positiv effekt på den akut hotade ålen. Det är dock viktigt att vi redovisar vad vi mäter och vad vi jämför med. Om ålen först minskat med 99% och vi i dag ökar antalet med 50% av dagens antal så har vi fördubblat dagens bestånd. Men ålbeståndet har fortfarande minskat med 98%.

Ålförvaltningens akilleshäl är när vi anger att vi skall rädda minst 40% av den ursprungliga produktionen av blankål. Det förutsätter att vi vet utgångsläget, vilket Sverige har extra goda förutsättningar att beräkna. Trots det har Sverige angett en av Europas minsta förekomster av ål. Orsaken är bl.a. att den svenska ålförvaltningsplanen beräknar att utgångsläget för en opåverkad produktion av blankål från svenska inlandsvatten skulle vara 1980 vilket är helt orimligt. Ibland framförs argumentet att vi inte har några äldre data vilket är felaktigt.

Trollhätte kanal öppnas år 1800 och ål når Vänern. Etthundra år senare öppnas en ålyngelledare vid Olidan och Europas längsta rekryteringstidsserie för ål startar. Källa: Staten och fisket – nedslag i fiskeriförvaltningens historia Av Håkan Westerberg & Lars Ask Fiskeriverket juni 2011. Publikation inför Fiskeriverkets nedläggning i juli 2011.

Fiskeriverket och Sötvattenslaboratoriet har tillsammans beräknat Sveriges jungfruliga, ursprungliga produktion av blankål. De kom fram till att en opåverkad lekflykt från havet årligen var 68 miljoner blankålar samt att en opåverkad lekflykt från Sveriges sötvatten (inlandsvatten) årligen var mellan 37,6 miljoner och 72 miljoner blankålar. Ålproduktionen från Sveriges inlandsvatten domineras av större honålar medan produktionen från Västkusten domineras av mindre hanålar.

Detta visar att både hav och inlandsvatten står för Sveriges ålproduktion. Självklart är överlevnaden av ålyngel, hanålar och honålar alla avgörande för ålens fortbestånd och självklart måste vi värna om ålens vandringsvägar och uppväxtmiljöer både i inladsvattnen och i haven.

Förmiddag i P4 Halland intervjuar ålforskaren Henrik Svedäng:
”Ålen återhämtar sig ”lite grann” vid Ringhals men ålen minskar kraftigt över hela området”. Svedäng nämner också att ”Större delen av beståndet växer upp i havet faktiskt, och inte i insjöar och åar”.

Tyvärr har Svedäng rätt eftersom ålynglen nu stoppas av kraftverksdammar så att inlandsvattnen inte kan producera den stora mängd ål som de gjorde tidigare. De ålar som är vuxna och skall lekvandra från sötvatten till havet omkommer i kraftverkens galler och turbiner.

Det är naturligtvis inte förenligt med en klok ålförvaltning att alla inlandsvatten är stängda för en ålproduktion som tidigare utgjorde tiotusentals ton. Miljöprövningen av vattenkraften är nu påbörjad och denna ålslakt behöver åtgärdas för ålens överlevnad.

Återställing av fria vandringsvägar för ål samt ett anpassat fiske är båda nödvändiga åtgärder för återhämtning av det akut hotade ålbeståndet.

Lyssna här. Radio Halland 1:09:27 in i inslaget må 2026-02-02.

2026-01-04 Några dagar före nyårsafton omkom en utter vid Ätrafors. Här är en omvittnat farlig miljö för vattenlevande djur.

Den fullvuxna uttern hade brutna tänder och en blödande skada i munnen. För övrigt sågs inga yttre kroppsskador. Dödsorsaken är okänd och händelsen är anmäld till Statens Veterinärmedicinska anstalt. Uttern är klassad som ”statens vilt” och skall dessutom anmälas till polisen.

I går var uttern borta. Men den var inte ensam. Rikligt med spårstämplar i nysnön avslöjade att ”vaktmästaren” vid kraftverket ersatts av minst en ny livs levande utter. Trots att miljön är farlig är den attraktiv då här finns rikligt med mat i form av ”gallerfynd”.

De flesta djuren som omkommer vid Ätrafors fastnar på kraftverkets intagsgaller och en del skrapas sedan via ett transportband upp i en betongbunker som kraftbolaget iordningställt för att samla bråte och döda djur. De nya utterspåren ledde in i betongbunkern.

Hur vet vi då att det omkommer fiskar vid kraftverksgallret i Ätrafors? Det är väl dokumenterat av SVT Uppdag granskning Den sista ålen Den sista ålen vad hände sen? och Ursprungsålen. och SVT Fiskarnas Rike. Dessutom rapporterades detta av oss för 20 år sedan till Naturvårdsverkets tidning MiljöAktuellt.

Sedan dess är de dokumenterade fynden av gallerdöda djur omfattande vid Unipers båda kraftverk vid Ätrafors och Yngeredsfors. Foton finns på döda och lemlästade ålar, lakar, gäddor, abborrar, gösar, snorgärsar, braxnar, björknor, mörtar och sarvar. Till de mer bisarra fynden finns grävling, storskarv och kanadagås samt ett lodjur som rapporteras från säker källa.

Firma Ingemar Alenäs kollade vid några tillfällen 2024 antalet döda ålar vid gallren i kraftverken. Då räknades 237 döda och döende ålar enbart vid Yngeredsfors och Ätrafors. Hösten 2025 vidtog kraftbolaget åtgärder och stängde tillträde vid Yngeredsfors så att antalet döda ålar inte kan räknas. Åldöden fortsätter nu på gallren bakom ”lyckta dörrar”.

Men kanske vän av ordning undrar hur detta får fortgå i 20 år efter det att det uppdagats? Vid Herting har man ju satt in ett fisksäkert galler redan 2013. Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet över hur bolagets vattenverksamhet påverkar miljön. Vid påstötningar har tillsynsmyndigheten svarat skriftligt att miljötillsynen är pausad vid kraftverket i väntan på kommande miljöprövning enligt NAP.

När domstolen sent omsider skall miljöpröva verksamheten kommer det inte att finnas någon fullständig dokumentation av verksamhetens miljöskada och då kommer nyttan av åtgärder att ifrågasättas?

Nu får vi bara hoppas att de uttrar som fortfarande har livet i behåll kan vara vaktmästare vid gallret och fortsätta att städa undan alla fiskar som samlas och dör vid anläggningen. Annars löser det sig för kraftbolaget ”städar upp efter sig” och kör all bråte och döda djur som samlats vid gallren till tippen.

2025-12-25 Svenskt centrum för hållbar vattenkraft rapporterar om ett projekt där maskininlärning skall användas för att förbättra designen av ålpassager förbi sveriges vattenkraftverk. Hertingprojektet används som gott exempel för datorerna att lära sig.

Jordbruksverket rapporterade i sveriges ålförvaltningsplan att år 2008 dog ca 140 ton ål årligen dog i svenska vattenkraftverk. Under tidigt 1900 tal var ålen sjöarnas vanligaste fisk och de årliga förlusterna i vattenkraften betydligt större.

Frågan är nu högaktuell i och med att merparten av de cirka 2300 svenska vattenkraftverken skall milöprövas under de kommande 20 åren. Det öppnar en unik möjlighet att minska åldödligheten och återskapa den förlorade konnektiviteten förbi de svenska kraftverken.

Hertingprojektet är unikt då ål och lax åter kan vandra uppströms och nedströms i den restaurerade, tidigare torrlagda (från 1944 till 2014) naturliga åfåran som nu fått en minimitappning på 11 m³/s. Dessutom är nedströmsvandring ordnad med ett fisksäkert β-galler framför kraftverket i den sprängda (1903) intagskanalen till kraftverket. Dessa lösningar kan användas vid ett stort antal kraftverk för fri fiskvandring, om viljan finns.

Kraftbolagen har nu med data från Herting inlett en process med att utveckla en prediktiv modell som framgent kommer göra det möjligt att ”in silico” testa, utvärdera och förbättra åtgärder innan de används vid andra vattenkraftverk. Projektet pågår från januari 2024 till december 2026. Läs mer här.

Vetenskapen har tre olika sätt för problemlösning benämnda ”in silico”, ”in vitro” och ”in vivo”. Det betyder i stora drag en teoretisk datamodell (silico), en försöksmodell ( provrör ”vitro”) eller en praktisk lösning i verkliga livet. (”vivo”).

Ålen är akut hotad och därför i stort behov av lösningar ”in vivo” vilka direkt påverkar ålens möjlighet till överlevnad vid karftverkspassage. Lösningarna vid Hertingforsen behöver snarast upprepas uppströms vid Ätrafors, Yngeredsfors, Bällforsen, Skogsforsen och Skåpanäs forsar. Ålen har inte tid att vänta på teoretiska lösningar då beståndet blöder vid varje felkonstruerat kraftverk.

Firma Ingemar Alenäs kollade vid några tillfällen 2024 antalet döda ålar vid gallren i Yngeredsfors kraftverk. Då räknades 237 döda ålar enbart vid Yngeredsfors och Ätrafors. Hösten 2025 vidtog kraftbolaget åtgärder och stängde tillträde så att antalet döda ålar inte kan räknas. Åldöden fortsätter nu på gallren bakom ”lyckta dörrar”.

Länsstyrelsen efterfrågar inte som tillsynsmyndighet hur många döda ålar som bolaget samlar in och kör till tippen. Men nu finns det en unik möjlighet att vid vattenkraftens miljöprövning återfå forsarnas ekosystem och fiskens fria vandring. Men då är det inte tillräckligt med datamodeller ”in silico” utan då behövs praktiska åtgärder ”in vivo”.

Ålens situation i Ätran behöver göras mer”transparent” och praktiska åtgärder behöver vidtas enligt utprovad modell vid Herting. Annars bryter Sverige mot EU:s restaureringsdirektiv och utplånar en naturresurs och ekosystemtjänst vilken är viktig inte minst med tanke på livsmedelsberedskapen i kristider.

2025-12-23 Det är väl känt att ål och annan fisk som passerar kraftverkens turbiner löper stor risk att träffas och skadas av turbinernas roterande blad. Mindre känt är vattenkraftens dolda problem med gasövermättnad som orsakar allvarlig dykarsjuka hos insekter och fisk nedströms.

Rapporter har tidigare redovisat att ca 70% av ålarna dör samt att 30% av ålarna vandrar levande förbi varje kraftverk. Man hör sällan något om i vilket skick dessa ålar är som passerat kraftverkens turbiner. Än mindre hör man om att små fiskar kan skadas allvarligt av den gasövermättnad som vattenkraften orsakar. Det har varit känt i 60 år.

Den gängse uppfattningen är att ålen på grund av sin längd är den mest utsatta fisken vid passage genom kraftverkens turbiner. Små fiskar antas klara sig betydligt bättre. Det är sant att mindre fisk inte träffas lika ofta av turbinens roterande blad. Men man förtiger påverkan av tryckskador och skador av gasövermättnad (TDG =total dissolved gas).

Norska forskaren Professor Ole Gunnar Dahlhaug varnar nu för att många vattenkraftverk orsakar gasövermättnad som kan hota fisk och bottenfauna som lever nedströms vattenkraftverken. Forskningen har visat att problemet kan gälla många fler kraftverk än vad man tidigare har antagit. Flera tusen nya dammar är under planläggning i världen. 

Det är ca 60 år sedan forskare för första gången varnade för gasövermättnad i kraftverk i USA och Kanada, och där vidtas åtgärder. Men inte i Norge och Sverige. Norska forskare varnar nu för att nära 30% av Norges vattenkraftverk är i högriskklassen för att drabbas av problemet med gasövermättnad och dykarsjuka nedströms.

Ju högre gasmättnad desto högre dödlighet. Insekter, larver, och andra smådjur flyter upp och dör redan vid 110% gasövermättnad vilket också är gränsvärdet för vad fisken tål. Problemet har sopats under mattan av både ägarna till vattenkraften och av ansvariga tillsynsmyndigheter.

Problemet är troligen omfattande men har fått lite uppmärksammat bl.a. på grund av att de döda insekterna och fiskarna fort plockas upp och äts av andra djur säger professor Ole Gunnar Dahlhaug som fortsätter:

– Helt ærlig og dessverre: Jeg er redd få kraftverkseiere vil foreta seg noe som helst før de får et krav på seg om overvåkning fra myndighetene.

Länsstyrelsen i Halland har lagt ned tillsynen av vattenkraften i avvaktan på kommande miljöprövning. Trots att länet har ett särskilt uttalat åtgärdsansvar för den akut hotade arten havsnejonöga. Trots att Halland har laxen som sitt landskapsdjur. Trots att tusentals ålar varje år dör i halländska vattenkraftverk.

PS. Skador på grund av gasövermättnad gäller naturligtvis alla vattenlevande djur nedströms kraftverken såsom utvandrande larver av havsnejonögon, utvandrande Alosasillar och hotade nattsländor (Setodes punctatus) m.fl. vattenlevande organismer. DS

Gasövermättnad är en hittills helt förbisedd effekt av vattenkraftens miljöpåverkan i våra svenska vattendrag. Men välkänd för forskare och verksamhetsutövare i ca 60 år.

Läs mer på forskning.no

2025-12-22 Ålen har funnits i ca 70 miljoner år. Människan har alltid fiskat ål och det har varit en viktig och hållbar naturresurs som vi haft ett ansvar att förvalta som ett viktigt kulturarv.

Gustav Vasa reglerade ålfisket och begreppet ”Kungsådra” är känt som att ingen fick stänga av hela vattendraget för att fisken måste ha fria vandringsvägar. Detta var viktigt och en självklarhet för den naturnära människan som levde på 1500-talet. Ålfisket var då hållbart och utgjorde en femtedel av statens samlade inkomster.

Olaus Magnus beskriver i sin ”Historia om de Nordiska folken” 1550 hanteringen av denna goda och hållbara naturresurs.

Ålen har nu på kort tid under 1900 och 2000-talen gått från att vara inlandsvattnens vanligaste fiskart (!) till att bli en rödlistad och akut hotad art. Ålens livscykel kan vara ca 10-20 år så denna förändring har skett på mindre än 10 livscykler för ålen. Beräkningar visar att Sveriges inlandsvatten tidigare producerade tiotusentals ton av näringsrik blankål.

Ett hållbart ålfiske har under århundraden varit en del av vårt kulturarv varför det är osannolikt att det är fisket som helt utarmat ålbeståndet. Vad är det då som skett? Kungsådran, eller den livsnerv som finns i alla våra halländska åar är avskuren. Dammar, turbiner och galler har sedan 1900-1960 skurit av varje möjlighet för ålen att vandra fram och åter mellan sina uppväxtområden och lekområden.

Den svenska ålförvaltningsplanen konstaterade redan 2008 att ca 140 ton lekvandrande ål årligen dog i turbiner eller fraktades från kraftverkens intagsgaller till soptippen. När ålen var mycket vanligare i början på 1900-talet var mängden avliden ål motsvarande större. Det krävs inte särskilt mycket mänsklig sympati för att förstå att detta inte är hållbart och utarmar landsbygdens livsmedelsresurser.

Sverige var före 1900-talet en mycket viktig producent av stora lekvandrande ålhonor som bidrog till det europeiska ålbeståndets livskraft.

Enligt sammanställningen ”Fiskpassager vid kraftverk i Sverige (Länsstyrelsen Jämtlands län, 2025)” gäller för de cirka 1 580
vattenkraftverk som omfattas att endast 66 kraftverk är utrustade med anordningar för fiskpassage i båda riktningar.

Ansvarig landsbygdspolitiker lever långt från ålen och säger att hen saknar anknytning till ålens kulturhistoria och skriver i debatten:

”I Sverige jobbar vi aktivt med restaureringsåtgärder. Vi ser till att återskapa naturliga miljöer som hjälper bland annat ålen”.

”Det som behövs är en mer effektiv förvaltning inom EU. Ålen vandrar. Därför bör vi ta ett gemensamt ansvar inom EU och få till ett effektivare genomförande av den europeiska ålförordningen som täcker hela ålens livscykel”.

Sanningen är den att politiker har pausat att det görs en miljöprövning av vattenkraften. Sanningen är den att Sverige har drabbats av europakommissionens överträdelsebeslut (INFR(2024)2236) för att vi inte följer lagstiftningen när det gäller den gemensamma lagstiftningen i vattendirektivet och tar hand om de viktiga naturresurser som bl.a. är avgörande för en levande landsbygd.

2025-12-05 I somras revs dammen i Stockån vid Okome kvarn. Laxarna leker nu uppströms dammen efter att ha varit utestängda i 95 år! Radio P4 Halland är på plats för att berätta den glada nyheten.

Hertingdammen revs 2013 och nu Okomedammen 2025. Laxen lekte året efter i den återställda Hertingforsen och årligen beräknas ca 30 000 nya laxyngel se dagens ljus. Länsstyrelsen har beräknat det socioekonomiska värdet av åtgärden vid Herting till drygt 65 miljoner kronor! Då har alla kostnader för åtgärder och kostnader för den nya GC-bron dragits av. Projektet var lönsamt.

Den 4 november 2015 lekte laxen uppströms dammfästet i Okome. Nu väntar vi på att få se resultatet i form av nykläckta laxyngel till våren. De kommer att ha bra vattenkemi då Falkenbergs kommun har en kalkdoserare uppströms som motverkar försurningen. Projektet vid Okome ingår i ett av Europas största vattenvårdsprojekt Improve Aquatic Life.

SR P4 Halland uppmärksammade den positiva nyheten om laxens återkomst i Stockån. Lyssna på en del av intervjun här. (Förmiddag P4 Halland klicka fram till mellan 77:00 och 81:40 in i inslaget).