Utbyggnaden av vattenkraft under 1900-talet slog hårt mot vildlaxen i de halländska åarna och Ätrans dalgång. En tusenårig kultur förändrades på några årtionden. Lyckade projekt visar nu att en återställning fortfarande är både möjlig och rimlig.
En doktorsavhandling av Johan Cederqvist vid Luleå universitet behandlar frågan om vildlaxens försvinnande i samband med vattenkraftens utbyggnad i norrland mellan 1940 och 1970.
Vildlaxen utrotades från de flesta älvarna och älvdalarnas befolkning förlorade fiskekulturen som de praktiserat under årtusenden vilket inneburit en hållbar livsstil och ett hållbart nyttjande av naturresurserna.
Laxen är ”programmerad” att återvända till sin hemälv och när den hindras att återvända förloras unika laxstammar samt hela ekosystem. Det har inneburit betydande socioekonomiska och kulturella förluster för städer, samhällen och invånare längs överdämda och torrlagda älvdalar.
Nu kanske någon tror att dessa skador är unika för norrlands älvdalar. Men så är inte fallet. Omfattande skador av vattenkraftens dammar syns även i södra Sverige. Det kan exemplifieras med antalet torrlagda älvsträckor som är kartlagda nedströms kraftverksdammar. Totalt identifierades och verifierades 972 torrfåror i en databas. 366 av dessa är belägna i Götaland, 323 i Svealand och 283 i Norrland.
Många ville skydda laxen, men i debatten var det få som försvarade vildlaxen för dess egen skull. I stället lyftes laxodling fram som ett relativt okontroversiellt alternativ. När det gäller Ätran anlades fiskodlingar vid Horsaveka samt vid Herting i Falkenberg.
Till skillnad från vattenkraften i Norrland är vattenkraften i södra Sverige inte av någon större betydelse som reglerkraft. Vattenkraften skall nu omprövas enligt modern miljölagstiftning. Laxen är Hallands landskapsfisk och till skillnad från i Norrland, är det betydligt lättare att restaurera laxens uppväxtområden och fria vandring i södra Sverige.
Hertingprojektet och Stockån i Ätran är goda exempel på där lyckade åtgärder för laxens fria vandring och återställda lekområden genomförts. Länsstyrelsen i Halland har beräknat det socioekonomiska värdet av Hertingprojektet till plus 65 miljoner kronor sedan alla kostnader är inkluderade. Detta ökar också intresset för att genomföra åtgärder uppströms och ytterligare förbättra Ätrans laxbestånd och återta en del av det förlorade kulturarvet.
Nästa kraftverksdamm uppströms Herting är Ätraforsdammen vid den gamla Rävigeforsen. En restaurering och återställning av den tidigare forsen och uppväxtområden skulle återlämna en stor del av Hallands tidigare laxproduktion. Laxkulturen i Ätradalen har en god potential att återupprättas! Se de historiska bilderna på området vid Ätrafors kraftverksadamm nedan.
Hallandsåarna har till skillnad från Norrlandsälvarna en stor potential att restaureras och återställas i sitt ursprungliga, opåverkade skick till en mycket begränsad påverkan på Sveriges samlade kraftproduktion. Ådalarnas kulturarv och hållbara livsmedelsproduktion är från beredskapssynpunkt mycket värdefulla. Socioekonomiska värden, bevarandevärden och skyddsvärden handlar årligen om niosiffriga belopp.
EU:s vattendirektiv, restaureringsförordning och ålförordning har antagits som svensk lag och kräver att en stor del av Sveriges vattendrag restaureras. En miljöprövning av Ätrafors har potential att återge Halland en laxproduktion som är i samma storleksordning som nuvarande vildlaxproduktion i samtliga hallands 24 nuvarande vattendrag med Atlantlax! Det är nu viktigt att vi ser till helheten och inte enbart flyttar en stötesten här och där.
Läs doktorsavhandlinen om vildlaxen och kulturarvet här.