2020-12-23. Sveriges 100 000 sjöar har varit hårt drabbade av surt nedfall. Över 10 000 sjöar har blivit allvarligt försurade och ca 5000 sjöar har kalkats för över 5 miljarder svenska kronor. Detta har varit en av de mest lyckosamma miljöåtgärder som pågått dagligen sedan 1978 och fortfarande pågår. Entreprenörer, konsulter och tjänstemän skall ha en eloge för detta effektiva och hållbara miljöarbete.
Sveriges sjöar och vattendrag har fått tillbaka livet genom kalkningen vilket gett en levande landsbygd med möjlighet till utveckling och ekoturism. I Västsverige är över 75% av produktionen av atlantlax beroende av kalkningsåtgärder! I de sjöar och vatten som kalkas i Västsverige har kalkmängderna successivt anpassats till minskat nedfall och mängderna dragits ned.
Det sura nedfallet har glädjande minskat kraftigt sedan topparna på 1960 och 70-talet. Men Sverige är ett avlång land där det är olika förhållanden både vad avser mängden surt nedfall och markens motståndskraft. Värst är situationen i Västerhavets vattendistrikt där nedfallet varit störst samtidigt som det är tunn jordmån och berggrunden består av sura bergarter med gnejs och granit. Distriktet har drygt 10 000 sjöar av vilka 5000 är försurade av surt nedfall. Enligt åtgärdsplanen från Västerhavets vattendistrikt kalkas här endast 1255 sjöar. Det vore rimligt att kalka efter behov.
Statens Lantbruksuniversitet skriver nu i ett pressmeddelande att det är dags att dra ned på den svenska kalkningsverksamheten. En tredjedel av alla sjökalkningar bedöms som onödiga. Läs mer här Detta är ett kraftigt underbetyg åt SLU:s rådgivande expertroll. Samtidigt som man säger sig överkalka norrländska vatten med mindre behov, så missar man att föreslå kalkning av Västsvenska vatten med ett skriande behov av nykalkning. Här skulle växa upp tusentals akut hotade ålyngel men vattnet är för surt. pH målet har dessutom sänkts från 6,3 till 6,0 i laxvatten och från 6,0 till 5,8 i övriga vatten med förekomst av ål, mört mm. Dessa nya gränsvärden är direkt skadliga för Hallands landskapsdjur laxen samt för sjöarnas ekosystem och hindrar att god status kan uppnås.
Sedan kalkstarten 1978 finns kalkexpertisen inte längre i Västsverige (N,O) utan i Uppland (C) och Västernorrland (AC). Nu basunerar man ut att det är fel inriktning på den svenska kalkningsverksamheten. Och att man måste anpassa kalkningen till minskat nedfall. Trots att detta sedan länge har varit känt i Västsverige och behovsanpassat i flera decennier. Vad ”experterna” har missat är att nära 80% av alla sjöar i Halland (N) fortfarande är försurade och okalkade!
Naturvårdsverket skriver i Rapport 6880 i den årliga uppföljningen av Sveriges nationella miljömål 2019: ”Försurning, övergödning och miljögifter är fortfarande stora problem i vissa områden och bidrar till att en majoritet av svenska sjöar och vattendrag inte uppnår god ekologisk och kemisk status”. De svenska miljömålen stadfäste 2010 att till 2020 skulle vi inte ha några sura sjöar. Nu är vi framme vid 2020 och merparten av Hallands sjöar är fortfarande antropogent försurade.
Snart skall äldre vattendomar omprövas enligt NAP så att ålen och andra vandringsfiskar får tillgång till sin hemortsrätt. Då måste vattnet ha ett acceptabelt pH värde! Falkenbergs kommun fick 2010 över en miljon kronor i EU bidrag för att kalka ett tiotal okalkade sjöar lämpliga för ålens tillväxt. Läs mer här sid 24-25. Ålförordningen säger att vi skall värna den akut hotade ålen. Det är ytterst allvarligt att SLU glömde bort Västsverige och ålen i utvärderingen av kalkningsverksamheten. Saknas det svenska kalkningsanslag borde man se att EU är villigt att bidra till att Sverige uppfyller ålförordningen!
Dessutom är det oansvarigt av SLU att gå ut med pressmeddelanden om minskad sjökalkning när Västsverige lever med tusentals försurade och åltomma sjöar som har ett skriande behov av kalkningsåtgärder för att uppnå god ekologisk status i enlighet med regeringens beslutade miljömål!