2026-06-12 Det är väl känt att ålynglen vandrar från havet upp till våra insjöar för att under 10-20 år växa till lekmogna ålar som sedan vandrar tillbaka till Sargassohavet för att leka.
Sveriges inlandsvatten producerade enligt ålforskare före mänsklig påverkan ca 50 miljoner blankålar varje år. Merparten av dessa var stora lekmogna honålar med mellan 1 till 20 miljoner ägg per fisk.

I Ätran tillämpas ”Ålplan Ätran” som innebär att vilda ålyngel importeras från England till Helsingborg där de hålls i karantän i ca 10 veckor. Kraftbolagen och andra köper årligen ålyngel från denna karantän och planterar ut uppströms kraftverken ex i Fegen och Åsunden. Enligt §2 i ålplanen blir då bolag som betalar till denna utsättning befriade från gällande vattendomar att ha fria vandringsvägar för ålen.

Problemen med denna hantering är flera. Helsingborgsodlingen producerar från dessa vilda ålyngel årligen ca 150 ton ål för konsumtion varav merparten går till holländska uppköpare och en del till lyxkrogar i Stockholm. Vissa år får inga ålar sättas ut från Helsingborgsanläggningen om den drabbas av sjukdom. Så var ex fallet 2024 då inga ålar sattes ut i Ätran. Det är lätt att förstå att denna hantering inte är hållbar. Det är svårare att förstå att Sverige tillåter denna handel med vilda ålyngel.

SVT Nyheter Halland rapporterar nu att kraftbolagen inte vill flytta de naturligt invandrande ålynglen uppstöms kraftverken i Ätran. Läs mer här. och här.

Miljöchefen på det största kraftbolaget i Ätran förklarar: ”Det är redan så lite ål i systemet så det blir ingen stor förändring”. ”Det är klart att det skulle vara väldigt dyrt men framförallt skulle det vara väldigt dumt och onödigt och olämpligt. Även för ålen”.

Enligt SVT anser Vattenkraftsägaren att de nya reglerna blir ”strängare än nödvändigt” och vill istället sätta ut ålynglen nedströms eller i ett biflöde till Ätran, Högvadsån, där bolaget inte äger några vattenkraftverk. Enligt Ålplan Ätran finns här fyra andra minikraftverk med två ägare som betalar ca 13% av årsavgiften till planen. Dessa saknar också vandringsvägar för ål.

Ålen var förr en vanlig fiskart och utgjorde före vattenkraften ca 50% av insjöarnas och vattendragens fiskbiomassa. Sverige har ratificerat ett antal EU-lagar som stadgar att ålbeståndet skall öka samt att stängda vandringsvägar och torrlagda habitat skall restaureras.

Skall ålen som naturresurs och livsmedelstillgång i kristider helt utestängas från våra västsvenska vattendrag och köras tillbaka till havet? Eller skall Sverige bevara denna resurs till framtida generationer?