2025-11-25 Dessa sillar leker i våra åar. De är sällsynta, akut hotade och bortglömda. De äter plankton på hundra meters djup i haven , men kommer upp till våra västkuståar för att fortplanta sig. De är havens och åarnas ”doldisar”. Det är hög tid att rädda majfisken och staksillen! Okunskap får aldrig bli ett argument för att utrota hotade arter.

Naturvårdsverket och SLU missar i rödlistan för 2025 att särskilt omnämna att Alosa-sillarna nu är i akut behov av skydd mot dammar och vattenreglering. Troligen beror det på att man anser att dessa sillar aldrig lekt eller leker i de västsvenska vattendragen. Observationer motsäger denna slutsats.

Majfisken har internationell skyddsstatus enligt EU:s habitatdirektiv och sex andra internationella överenskommelser. (ex Bernkonventionen, Barcelonakonventionen, Osparkonventionen, Habitatdirektivet)

Alosa-sillarna majfisk och staksill förekommer sällsynt i östra atlanten från norska kusten och Medelhavet ned till Afrikas kust. Hanarna vandrar upp i åarna för att leka vid 3-9 års ålder och honorna något senare vid 4-12 års ålder. Åarnas huvudfåra är viktig för leken som sker nattetid i april-maj. Lekfiskarna kan vandra så långt som 70 mil från havet upp i vattendragen. De är liksom laxen, ålen och nejonögat helt beroende av fria vandringsvägar och naturlig vattenföring för sin fortlevnad. Honorna blir störst och kan i Europeiska älvar nå en längd av 70 cm och en vikt av 7 kilo.

Liksom laxen dör många efter leken medan vissa överlever och vandrar tillbaka till havet. Man tror att 5-6% leker mer än en gång. Efter 3-4 månader och en längd av 8-12 cm vandrar ynglen mot havet för att växa till vuxna individer. De återvänder efter havsvistelsen till sin födelseälv för att leka. Källa: FishBase.

Förre fiskerikonsulenten i Halland, Gösta Edman, berättade att det under första delen av 1900-talet ofta fångades rikligt med staksill (Alosa sp?) på västkusten i kustnära garn som var avsedda för laxartade fiskar.

Majfisk och Staksill fångas fortfarande vid makrillfiske vid västkusten. Då sägs det ofta att man fångat en ovanligt stor sill. Några exempel:
100 klubbens blog: ”Den andra fångsten jag hörde om var från Hasse igår som skickade en bild på några gälräfständer från en staksill. Det visade sig att staksillen fångats på spinnfiske efter öring i Åsa-trakten. 2016-06-23. Visserligen fredad men det händer ju långt från sällan att arten fångas, kanske framförallt under makrillfiske. Och det är lite det jag hoppas på att jag skulle ha den enorma turen att en staksill (eller varför inte en majfisk!) skulle hugga. Frågan är om arten kanske är vanligare än man tror men att det inte rapporteras för att fångsten tas för en stor sill / strömming. 2016-08-31 Lucas drog upp sällsynt fisk i Henån” Edgeflyfishing: 2009-08-22 insänt bild på fångst av ”en vanlig sill”

Ätran har tre intressanta rapporter av majfisk:
1. Ett flugfångat lekvandrande exemplar i Garvareforsen 2011. Fisken sändes in till Naturhistoriska Riksmuseét i Stockholm
2. Ett filmat lekvandrande exemplar i fiskkameran vi Herting 7 juni 2018
3. Ett utlekt exemplar i smolt- besefällan vid Herting 8 september 2018
Läs mer här. (Hertingprojektet positiva effekter) och här.

SLU Artfakta skriver: ”Endast vuxna exemplar har fångats (majfisk), varför det inte är troligt att arten leker i svenska vatten”. ”Svensk förekomst: Regelbunden förekomst, ej reproducerande”. Rödlistbedömning ej tillämplig NA”.

Kategorin Ej tillämplig (NA) används endast på nationell och annan regional nivå. Den betecknar arter som inte kan rödlistas därför att de inte uppfyller kriterierna för att vara inhemska i landet, har tillräckligt stor populationsandel som besökande, eller för att de inte är tillräckligt taxonomiskt distinkta.

Alosa-sillarna var på nämnda grunder troligen rikligt förekommande och lekvandrande i Ätran vid tiden före vattenkraftens utbyggnad med vandringshindrande dammar. På samma sätt som havsnejonögat har de därefter minskat drastiskt. Havsnejonögat klassas nu enligt rödlistan som akut hotad (CR) och är en viktig åtgärdsart med eget åtgärdsprogram. Majfisken som nu är ännu mer hotad och sällsynt hamnar på grund av ”kunskapsbrist” och ”sällsynthet” i kategorin (NE) ej bedömd. Det är allvarligt om arter som blivit sällsynta på grund av miljöpåverkan inte längre skall skyddas mot påverkan.

SLU:s bedömning att majfisken inte leker i Ätran är troligen en allvarlig felbedömning då majfisk konstaterats vandra upp i Ätran samt att ett utlekt exemplar fångats. Ynglen vandrar troligen ut i havet samma år som de kläckts varför de är svåra att hitta. Moderna EDna studier skulle kunna ge svar på denna fråga och skingra en del av kunskapsbristen. Enligt Naturnytt indikerar fynden i Ätran att det är mest troligt att arten leker och har lekt i en eller flera av våra västsvenska åar.

Bevarandet av majfisken och staksillen behöver därför vara med i vågskålen vid miljöprövning av vattenkraften. Det är kanske de mest akut hotade arterna i vattensystemet som påverkats allra mest av vattenkraften. Därför är det viktigt att vi har rätt uppgifter om var de svenska bestånden av Alosasillar leker.

Den invasiva puckellaxens utbredning och reproduktion undersöks för närvarande med eDna teknik i de västsvenska vattendragen och reproduktion har konstaterats i flera västsvenska vattendrag. Före eDna studierna kände vi inte till att puckellaxen lekte i flera av våra västsvenska åar där de vandrat upp, precis som majfisken.

Förslag: eDna proverna bör även analyseras på förekomst av Alosa-sillar i Ätran och övriga västsvenska vattendrag i samband med att puckellaxförekomst undersöks. Befintlig smolt- besefälla bör snarast tas i drift. Kunskapen om dessa storvuxna sillfiskar bör öka så att de inte avlivas vid sportfiske. Än viktigare är att de får tillgång till sina forna lekområden samt att dessa inte förstörs av vattenkraftens korttidsreglering eller torrläggning. Kunskapsbrist får aldrig bli ett argument för att underlåta åtgärder och därmed utrota en akut hotad art.