2024-09-03 Sedan början av förra seklet har ålen misshandlats i svenska sjöar och vattendrag. Nu är ålen akut hotad och Sverige behöver ta hand om denna värdefulla naturresurs.
Göteborgs Handels- och sjöfartstidning den 6 september 1905: ”Det är ett faktum att ålen, denna läckra och värdefulla fisk, alltmer försvinner ur våra sötvatten…. Det torde väsentligen bero derpå att de industriella anläggningarna vid forsar och vattenfall lägga alltför stora hinder i vägen för ålynglets vandring upp från hafvet… Undertecknad har med dessa rader velat rikta speciellt vederbörande fiskeritillsyningsmäns uppmärksamhet på ett uppenbart missförhållande” skriver signaturen R.W.
Ätrans Vattenråd: Historik för Ätrans vattenvårdsarbete: ”Fiskeriexperter anser att om ej särskilda åtgärder vidtages i vattendraget kommer ålförekomsterna inom Ätrans övre vattensystem att upphöra inom en relativt nära framtid” ”Detta p.g.a. den omfattande regleringen av huvudfåran vilket medför att ålen saknar uppvandringsmöjligheter”. Ätrans vattenvårdskommitte´ år 1970.
Fiskeriverkets ålexperter (Wickström, Åström) anger storleken på invandringen av ålyngel från havet till Sveriges inlandsvattnen till 118–360 miljoner ålyngel för att nå ursprunglig ”jungfrulig” lekflykt. Elforsk anger en naturlig överlevnad på 20% till blankål. Det innebär en årlig blankålsproduktion från svenska inlandsvatten på 37 600 till 72 000 ton vid en medelvikt på 1 kilo.
Finska Jord- och Skogsbruksministeriet anger skyddsvärdet av en ål till 3510 euro (ca 40 000 svenska kronor). De utredningar som anger alltför låga värden och antal på Sveriges ursprungliga blankålsproduktion förringar både åtgärdsbehovet och det stora värde som en naturlig, förnybar ålproduktion innebär.
Kraftbolagen byggde ut Sveriges forsar med dammar, galler och turbiner under första hälften av 1900-talet. Det är därför irrelevant att räkna med att Sverige hade jungfrulig, ursprunglig ålproduktion under 1960-talet. Kraftbolagens kompensation för årligen orsakade skador har varit omflyttning av ca en miljon ålyngel och transport av ca 0,014 miljoner blankålar. Denna kompensation utgör endast en bråkdel av orsakad skada på Sveriges ålbestånd. Dessutom har merparten av de omflyttade ålynglen omkommit i kraftverkens galler och turbiner när de påbörjat sin lekvandring till havet.
Sverige införde enligt EU:s Ålförordning en ålförvaltningsplan 2008. SLU har utvärderat resultatet av den svenska ålförvaltningen vid fem tillfällen; 2012, 2015, 2018, 2021, och 2024. SLU skriver i senaste utvärderingen: ”Sammanfattningsvis: Biomassan av inlandsvattnens ålbestånd uppnår inte nödvändig miniminivå, den mänskliga påverkan överskrider den lägsta gränsen för återhämtning, och de negativa effekterna har ökat. Det rekommenderas därför att nuvarande förvaltningsplan för ål i sötvatten omprövas”.
FORMAS har 2022-05-30 fått Regeringens uppdrag att med oberoende internationell expertis utvärdera den svenska ålförvaltningen. Uppdraget skall redovisas senast den 31 december 2024.
Havs- och vattenmyndigheten har 2023-12-21 fått Regeringens uppdrag att revidera den svenska ålförvaltningsplanen i syfte att identifiera och införa ändamålsenliga åtgärder. I uppdraget ingår alla åtgärder, inklusive fiskerelaterade och vattenmiljörelaterade åtgärder, som främjar och förbättrar förutsättningarna för ålens överlevnad i dess levnadstadier som återfinns i svenska vatten. Uppdraget skall slutredovisas senast den 1 augusti 2025.
Ålförordningens primära mål är att 40% av den europeiska ålens ursprungliga produktion återställs. För Sveriges del innebär det en årlig produktion av 15 040 till 28 800 ton blankål från våra inlandsvatten.
Man behöver inte särskilt mycket empati för att dela de tankar om ålen som R.W. framförde redan 1905. Ålyngel skall inte hindras och dö på kraftverkens dammar. Blankålar skall inte lemlästas av galler och turbiner. Dessa missförhållanden behöver åtgärdas för att vi skall ha kvar levande sjöar och vattendrag och ha kvar den värdefulla europeiska ålen i tusentals svenska inlandsvatten.