2024-04-06 Rådets förordning (EG) nr 1100/2007 av den 18 september 2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål är direkt bindande och gäller i alla medlemsländer. Den blir en del av den nationella lagstiftningen genom sitt ikraftträdande. EU-förordningar gäller i alla medlemsländer och skall tillämpas i sin helhet oberoende av nationell lagstiftning.
EU-förordningar är bindande rättsakter och om ett medlemslands nationella bestämmelser strider mot en gällande EU-förordning är det EU-förordningen som gäller. EU-rätt, exempelvis en förordning, går således före svensk rätt. Länder som inte följer EU-lagarna kan hamna i EU-domstolen.
Ålförordningens Artikel 2 punkt 4 säger att varje land skall minska dödligheten så att minst 4 av 10 blankålar kan ta sig ut i havet, i förhållande till den utvandring som skulle ha funnits om inte vattenkraft, fiske och andra mänskliga faktorer hade hindrat beståndet. Enligt punkt 7 skall varje förvaltningsplan för ål innehålla åtgärder för att uppnå, övervaka och kontrollera det mål som anges i punkt 4.
Hur tillämpas då Ålförordningen i Sverige? I Sverige finns över 2000 vattenkraftverk. Sverige klassar de större verken som KMV, kraftigt modifierade vatten. Det innebär att dessa dammar och kraftverk stängs för vandringsfisken och ålen. Sverige lever inte upp till ålförordningen.
I exempelvis Ätran har man ersatt Ålförordningen med ”Ålplan Ätran”. Det innebär att kraftbolagen köper ålyngel från England och Frankrike och omflyttar dessa till lämpliga sjöar och uppväxtområden uppströms kraftverken. Svenska myndigheter tillåter fiske uppströms tredje kraftverket med motiveringen att ålarna ändå inte kan ta sig levande förbi alla kraftverkens galler och turbiner på vägen!
Bolagen är befriade från ålyngelledare i Ätran eftersom de köper och omplacerar ålyngel från England. Länsstyrelsen i Halland har dessutom prioriterat bort tillsynen på kraftverken i väntan på den nationella miljöprövningen som svenska regeringen har pausat. Detta strider mot ålförordningen Artikel 2 punkt 7.
Professor Kim Aaerestrup vid DTU i Köpenhamn räknar med att Danmarks historiska ålbestånd årligen låg på 1 110 ton i sjöar och rinnande vatten. Enligt Kim Aaerestrups uppskattning bör Sverige ha haft 30 till 40 gånger större ålproduktion än Danmark. Källa: SVT Uppdragsålen Uppdrag Granskning.
Energiforsk skriver på sin hemsida att målet för ”Krafttag Ål” och vattenkraftbolagens Trap &Transport av blankål förbi anläggningarna för 2023 är 150 000 ålar eller ca 150 ton vilket är långt ifrån Ålförordningens krav på att minst 40 % av tidigare produktion av blankål skall nå havet.
Det är helt uppenbart att Sverige inte följer den lagstadgade EU rätt som har implementerats i Rådets förordning (EG) nr 1100/2007 av den 18 september 2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål. Sveriges agerande för att stänga merparten av ålens inlandshabitat strider mot gällande EU-rätt och nationell lag.
Sverige försöker dessutom att klassa värdefulla vatten (ex N2000) och vatten med stora och små vattenkraftverk som KMV vilket inte är kompatibelt med åldirektivet. För att kunna rädda 4 av 10 ålar och andra hotade vandringsfiskar är det ganska självklart att fiskarna behöver fria vandringsvägar både uppströms och nedströms till sina uppväxt- och reproduktionsområden. Utan ålyngel ingen ål. Sverige följer inte lagstadgad EU-rätt sedan åldirektivet infördes 2007.
Enligt förvaltningsplanen för ål skall varje medlemsstat snarast vidta lämpliga åtgärder för att minska dödligheten hos ål på grund av faktorer utanför fisket, inklusive vattenkraftturbiner. Det är nu 17 år sedan ålförordningens införande. Frågan är hur Sverige och EU tolkar begreppet ”snarast”.
