2023-03-04 EU:S ålförordning anger att varje land skall vidta åtgärder för att rädda den akut hotade europeiska ålen. Målet är att 40% av den ursprungliga, antropogent opåverkade ålproduktionen skall återställas.
Sveriges Ålförvaltningsplan (SÅFP) har inneburit en kraftigt fortsatt minskning av ålbeståndet. Jo2008/3901 anger en total historisk blankålsutvandring från inlandsvatten av 10,5 miljoner ålar. Ålexperter och Energiforsk anger en årlig blankålsutvandring på 37–72 miljoner ålar per år. År 2030 beräknas den naturliga produktionen av blankål från Sveriges inlandsvatten ha upphört helt. Källa: HaV Rapport 2022:2
Sveriges plan för att vända ålens försvinnande antogs 2009 och bygger på fyra ”ben”.
- Inskränkningar i fisket
- Förbättrade utvandringsmöjligheter för blankål
- Stödutsättningar
- Kontroll och tillsyn
SÅFP:s första ben ålfisket har fortgått sedan 1500-talet. Fisket har tagit av räntan och inte påverkat beståndet negativt under fyra århundraden. Beståndet minskade drastiskt först 1800/1900 på grund av stängda vandringsvägar. Den naturliga årliga produktionen av blankål minskade då från tiotals miljoner naturligt utvandrande blankålar till ca 0,3 miljoner utvandrande ålar på 1960-talet. Inskränkningar i fisket kan inte rädda ålen eftersom det inte är den primära orsaken till minskningen. Fiske av ål är exempelvis tillåtet i större delen av inlandet med motiveringen att ålen ändå dör i kraftverken!
SÅFP:s andra ben var att förbättra utvandringsmöjligheterna för blankål. Kraftbolagen och ”Krafttag ål” hyrde då ålfiskare och tankbilar i projektet ”Trap & transport”. Årligen fraktades ca 0,015 miljoner ”Eels on Wheels” med tankbil förbi kraftverken till havet. Denna PR åtgärd bidrar med ”en droppe i havet” då några få räddade ålar inte kan ersätta miljontals dödade ålar.
SÅFP:s tredje ben var årlig ”stödutsättningar” av ålyngel. Denna PR-åtgärd innebär endast omflyttning av vilda ålyngel från England o Frankrike till Sverige där alla ynglen först hålls i karantän. Karantänisering av ynglen i Sverige innebär att de utsätts för sjukdomar, mister anpassning till predatorer samt ändrar sexuell utveckling dvs. könskvot. Dessutom offras årligen en stor andel av dessa yngel till uppfödning av 140 ton ”silver eel”, som går till konsumtion. Denna åtgärd är mycket negativ för ålens fortlevnad. ICES har därför rekommenderat att omflyttning upphör. Länsstyrelsen har beslutat att de kraftbolag som betalar omflyttning av några få ålyngel är befriade från vattendomar som tidigare fastställt att de skall åtgärda invandring av miljontals ålyngel!
SÅFP:s fjärde ben är kontroll och tillsyn. Länsstyrelsen har prioriterat bort tillsynen på kraftverken med motiveringen att vattenkraften ändå skall miljöprövas. De efterfrågar inte ens, trots förfrågan, hur många ålar som verksamhetsutövaren dödar och kör till tippen.
Ålynglen stoppas och utestängs effektivt av kraftverkens dammar. Utvandrande blankål hindras effektivt av galler eller slaktas i turbiner och når aldrig havet. Därför är det ganska uppenbart varför den naturliga produktionen av blankål snabbt närmar sig noll i Sverige. Svensk ålförvaltning stinker. Hertingprojektet visar att när fria vandringsvägar öppnas återkommer hotade arter som ål, lax, havsöring, havsnejonöga och majfisk. Vandringsvägarna är fortfarande stängda i över 90% av våra svenska vattendrag.
