2022-10-29 Forskarna redovisar nu för första gången i historien hur märkta, lekmogna ålar kommer fram till sina lekområden i Sargassohavet. Trots kunskapen är ålen akut hotad.
Scientific Reports publicerar 13 oktober 2022 en artikel som rubriceras som det första direkta beviset för att den europeiska ålen vandrar till sina lekplatser i Sargassohavet. Forskarna märkte 26 europeiska ålar hemmahörande i floder på Azorerna. Två av dessa vuxna ålar återfanns i Sargassohavet väster om längdgraden 50°W. (blå karta) First direct evidence of adult European eels migrating to their breeding place in the Sargasso Sea | Scientific Reports (nature.com)
Ålyngellarver har tidigare påträffats i Sargassohavet inom ett ca 200 mil brett område mellan 50°W och 70°W. (vita ringar i figuren). Förekomsten av ålyngel i Sargassohavet, har varit känd sedan länge, men hur de vuxna ålarna tar sig dit har varit en gåta.
SVT rapporterade den 7 oktober 2016 att ålens gåta var löst. Svenska och europeiska forskare märkte ca 700 ålar varav ca 200 ”svenska” ålar. De två ”svenska” ålar som simmade längst återfanns vid kusten utanför Irland. (blå pil). De hade då avverkat ca 1/3 av sin 700 mil långa resa till lekplatserna i Sargassohavet. De första 20 milen fick silverålarna åka tankbil från Fegen till Marstrand, förbi kraftverkens galler och turbiner i Ätran.
Irländska ålar simmade på väg mot Azorerna (grön pil). Och nu har forskarna alltså visat att två vuxna silverålar från Azorerna kommit fram till området i Sargassohavet där det finns ålyngel. (gula plus).
Hur kan det då komma sig att den gamla gåtan med ålens vandringsvägar är löst, men att ålen ändå är akut hotad och har minskat med över 95%?
Saken är den att vi vet att den katadroma ålen leker i havet och växer upp i sötvatten. Vi vet också till att de svenska ålynglens vandring stoppas av tusentals dammar och att tusentals lekmogna ålar dör i kraftverkens turbiner och galler på sin väg till Sargassohavet. De få som ändå lyckas ta sig förbi hindren dör av de skador de fått i kraftverken. De blir utsatta för ökad predation eller har de helt enkelt inte krafter kvar för sin långa resa från Sverige till Sargassohavet.
Före kraftverksepoken var den årliga invandringen av ålyngel till svenska inlandsvatten ca 118–360 miljoner ålyngel. (Källa: Wikström &Åström). 20% av dessa beräknas överleva till lekvandrande ål. (Källa: Energiforsk). Det innebär att Sverige naturligt årligen producerade 23,6 till 72 miljoner lekvandrande ålar. De senaste hundra åren har alla dessa ålar stoppats eller dött i våra vattenkraftverk där det saknas fria vandringsvägar.
Som kompensation för stängda vandringsvägar sätter kraftbolagen årligen ut några hundra tusen ålyngel och ordnar Trap & Transport av ca 0,014 miljoner lekvandrande ålar förbi kraftverken. Dessa åtgärder står inte i proportion till orsakad skada. Enligt EU:s vattendirektiv skall denna omoderna lagstiftning omprövas.
Sveriges regering har hösten 2022 beslutat att pausa omprövningen av fria vandringsvägar för ålen. Omprövningen skulle tagit ca 20 år om den startats nu och skjuts därför bortom 2042. Det ser mörkt ut för ålen och vandringsfisken om vattenkraften tillåts att hålla alla vandringsvägar stängda.
Hertingforsen i Falkenberg är ett av de få svenska vattenkraftverk där vandringsvägarna öppnats 2013 och alla fiskarter kan vandra fritt. Nettonuvärdet av denna åtgärd har av länsstyrelsen beräknats till över 65 miljoner kronor. “Energiförlusten” är inte större än vad som produceras i ett mindre vindkraftverk.
