2019-01-27 Sveriges Lantbrukuniversitet (SLU) och Hav skriver nu i en färsk rapport att den svenska förvaltningsplanen för ål ”har gått i stå”.
Bakgrunden till detta misslyckande står att läsa i den senaste rapporten 2019:4 om ”Fisk och skaldjursbestånden i hav och sötvatten 2018”. Läs mer här.
Redan våren 2010 undertecknades en avsiktsförklaring av dåvarande Fiskeriverket och sex av de större kraftbolagen att man skulle vidta åtgärder för att rädda den rödlistade ålen. Hav och SLU skriver nu i sin utvärdering: ”Nettoeffekten av dagens ålfiskevårdsåtgärder är ändå att utvandringen av blankål för lek, så kallade lekflyktingar, faktiskt minskat med ungefär tio procent sedan den svenska ålförvaltningsplanen började gälla.”
Bakgrunden är att ålen finns, eller rättare sagt fanns förr, i hela landet med undantag för fjällregionen. Vid de mätstationer i Sverige varifrån det finns längre tidsserier av uppvandrande småål är dagens rekrytering endast cirka 7 procent av vad den varit under mitten av 1940- och 1950-talen. I Viskan, framgår också att rekryteringen fortsatt att minska under de senaste 20 åren, till mindre än 1 procent, uttryckt i förhållande till ett medelvärde för den svenska referensperioden (1971–1980). Ålbeståndet påverkas av en rad olika faktorer varav fiske och vattenkraftverk är de två viktigaste.
Så kallade ålhus och ålkistor fanns över hela landet. I hela Nordsjöområdet var rekryteringen 2018 cirka 2,1 procent i förhållande till referensperioden 1960– 1979.
Havs- och vattenmyndighetens råd för svenska inlandsvatten: ”Fångsterna och/eller den kraftverksrelaterade dödligheten bör minska. Övrig mänskligt orsakad dödlighet, och då främst den vattenkraftsrelaterade dödligheten som påverkar ålbeståndet mer än vad fisket gör, bör minskas. En uppdaterad och fullständig förvaltningsplan för inlandsbeståndet bör utvecklas. Dagens åtgärder baserar sig nämligen på numera föråldrad plan från 2008”.
”Med tanke på den svaga rekryteringen och mängden vandringshinder i våra vatten, konstaterar SLU att utan ålutsättningar kommer många av våra inlandsvatten inom en snar framtid att sakna ål, det vill säga en förlust av biologisk mångfald”. ”Vid ett helt stoppat ålfiske finns en betydande risk för att intresset och kunskapen om artens situation och beståndsutveckling helt försvinner”.
Redan 1970 rapporterade Ätrans Vattenvårdskommitté: ”Tillgången på ål har minskat under de senaste 30-40 åren. Fiskerikonsulent Gösta Edman skriver i rapporten: ”Fiskeriexperter anser att om ej särskilda åtgärder vidtages i vattendraget kommer ålförekomsterna inom Ätrans övre vattensystem att upphöra inom relativt nära framtid” . Läs mer här.
Ingen har hittills lyssnat på Edmans kloka ord och Europas ålbestånd är nu mycket nära utrotningens brant. Vi är snabbt på väg att bli den generation som utrotade ålen. Då går det inte att komma med argument som att vi gjorde det för ”reglerkraftens skull” eller vi gjorde det ”för klimatets skull”. Hertingprojektet visar vägen till ålens räddning! Fria vandringsvägar för fisken både uppströms och nedströms måste införas nu! Det är ålen som är hotad.