1. Naturnytt, 2. Vattenblänk

Sillar och ålar stressas till döds – ingen känner för fisken

2024-10-24 Forskare larmar nu om att sillar stressas till döds vid trålfiske. Rapporten visar att hela 96 procent av de fångade sillarna var döda redan när de nådde fartygsdäcket. Tråldragen kan då ha pågått 1–5 timmar.

TV4 rapporterar i sina klipp ”att det är inte bara kvoterna utan också fångtsmetoden som bör diskuteras i det storskaliga fisket”. Läs Jan Danielssons krönika i Havsutsikt nr 2 från år 2001 vilken handlar om trålarna och trålning som fångstmetod. Jan kallar fisketrålarna för ”dessa effektiva mördarmaskiner”.

Albin Gräns, zoolog och docent vid SLU förklarar: ”När fiskar dör under fångsten utsätts de för onödigt lidande, vilket samtidigt försämrar köttets kvalitet på grund av stressrelaterade förändringar i deras kroppar. Det finns fortfarande många oklarheter kring vad som händer med fiskarna i trålen under vattenytan”. Läs mer här.

Esben Sverdrup-Jensen, vd för Danmarks Pelagiska Producentorganisation (DPPO): ”Resultaten i vår studie tyder på att det finns möjligheter att utveckla skonsammare fångstmetoder som skulle gynna både fiskvälfärden och produktkvaliteten. Vi hoppas kunna fortsätta det unika samarbetet mellan industrin, djurskyddsexperter och forskare för att driva utvecklingen framåt”.

Merparten av sillen och strömmingen används inte till mänsklig föda utan mals ned till djurfoder. Därför är kvalitén av underordnad betydelse. Det är också meningslöst att återutsätta ”bifångster” av undermålig eller förbjuden fisk om de redan är döda när de bordas.

Men hur är det då med ålen? Är den också död som en sill? Inlandsvattnen producerade vid sekelskiftet 1800/1900 ca 33 000 – 72 000 ton ål eller ca 33 till 72 miljoner ålar årligen. Så kom kraftverksepoken. Under nattens vandring fastnade merparten ålarna i kraftverkens rensgaller eller lemlästades i kraftverkens turbiner. Ryggraden knäcktes eller delar av kroppen slets av. Ålar är seglivade och kunde leva till morgonen därpå eller till dess de skulle passera nästa kraftverk. Ålarna samlas in efter några dagar, levande eller döda, i kraftverkens containrar eller behållare och körs till tippen. Ålarnas kvalité som föda spelar mindre roll eftersom de ändå körs till tippen.

Ålen har därför minskat drastiskt och är nu akut hotad. Under 2000-talet beräknas därför ”endast” ca. 140 ton eller 140 000 ålar årligen dö den plågsamma kraftverksdöden och köras till tippen.

Ålen har snart nått ”the tipping point”. Dessa lemlästade ålhonor var på väg till Sargassohavet för att leka när de stoppades av vattenkraften. Det som hände under ytan kom plötsligt upp i dagens ljus. Uppdrag Granskning bidrog till att upplysa om förhållandena för ålen.

Är då detta lidande nödvändigt för att vi skall kunna utvinna energi från vattenkraften? Svaret är nej. Hertingprojektet i Falkenberg visar att vid byte till ett betagaller år 2013 kunde 100% av de utvandrande ålarna räddas förbi Hertings kraftverk i Ätran! Tyvärr är det endast ett fåtal av Sveriges drygt 2 000 vattenkraftverk som har installerat dessa fisksäkra galler. Trots att gallren i sig ger ett något bättre energiutbyte. Ingen känner för ålen.

Sverige har signerat lagar om att vi skall restaurera förlorade vandringsvägar och att vi skall värna den biologiska mångfalden. Ekoturism, livsmedelsförsörjning och landsbygdsutveckling gynnas om vi gynnar vandringsfisken. Dessutom är det djupt omoraliskt att orsaka miljontals oskyldiga ålar det oerhörda lidande som det innebär att bli levande lemlästade vid kraftverken och därefter köras till tippen.