2022-04-26 I dag har kraftbolagen ”ålsläpp” av karantäniserade franska ålyngel. De kallar det ”Krafttag ål” och menar att så skall ålen räddas.
SVT, Sveriges Radio och en samlad dagspress sväljer betet och rapporterar om denna ”Räddningsaktion” som innebär en omflyttning av hotad ål istället för att lösa problemet med fria vandringsvägar.
Totalt har bolagen årligen enligt Krafttag ål kompenserat svenska vatten med 0.1 till 0,4 miljoner ålyngel. Men vad är behovet för att uppnå den ursprungliga svenska ålproduktionen som bolagen stoppat genom att bygga dammar och turbiner?
Fiskeriverkets experter numera anställda av SLU och Hav gjorde en uppskattning. Man kom fram till att det behövdes en invandring av 340 miljoner glasålar årligen till Västerhavet och Östersjön. Till inlandsvattnen (sötvattnen) behöves en årlig invandring av ytterligare 188-360 miljoner glasålar för att nå jungfrulig produktion av utvandrande blankål från svenska vatten.
Hur är det då med de ålyngel som Krafttag ål importerar? Jo det är vilda europeiska ålar som i år är trålade i Frankrike. De fraktas hela vägen med bil eller flyg till Sverige och får därmed ca 300 mil längre att simma till sina lekområden i Sargassohavet. Men först skall de sitta några månader i ”karantän”. Där dör 4% och ytterligare 23% går vidare från karantänen för uppfödning till konsumtion! (Källa: VD Scandinavian Silver Eel). Läs mer här. Där talas om ”odlad ål” men det är i själva verket karantäniserad vild ål! De som överlever karantänen är enligt danska undersökningar nästan dubbelt så känsliga för predation jämfört med ålar som inte utsatts för transport och karantän.
Det är dessa resterande franska ålar som kraftbolagen nu sätter ut i Sverige. När de växt ca 15 år skall de vandra till Sargassohavet. Kraftbolagen anlitar då yrkesfiskare för att fiska upp blankålen och transportera dem förbi kraftverkens dödliga turbiner och galler. Försvinnande få blankålar får denna betalda biljett. De flesta dör i turbiner eller samlas upp vid gallren och körs till tippen. (se bild)
Märkningsförsök visar att två av dessa ålar på sin lekvandring ca 15 år senare tagit sig till kusten utanför Irland. Ingen vet om ens någon klarar de ytterligare ca 500 milen till Sargassohavet.
Uppdrag granskning har i ”Den sista ålen” beskrivit problemet. Räddningen för ålen är att tillse att ålynglen som naturligt simmar till Sverige kan vandra fritt uppströms till sina uppväxtplatser. Därefter skall de när de är lekmogna efter ca 15 år kunna vandra fritt nedströms till havet i alla svenska vattendrag. Det är enda sättet att rädda den akut hotade ålen.
Kraftbolagen är väl medvetna om problemet: – ”Vi skulle helst vilja bygga faunapassager vid alla våra vattenkraftverk” säger Tekniska verken på sin hemsida. Tvärt emot verkens önskan är tidigare ålyngelledare nedmonterade och ynglen stoppas av tusentals dammar i svenska och europeiska vatten.
Att köpa vingar eller hjul för pengarna är mest bolagens PR-jippon för att slippa undan åtgärder vid dammar och kraftverksturbiner. Ålen måste få leva sin naturliga livscykel för att överleva.
