2020-12-27 Nya Zeeland tar nu krafttag för att rädda sitt hotade bestånd av den storvuxna Nya Zeeländska ålen.

Landet satsar nu i coronatider åtta miljarder kronor i ett program för “jobb för naturen” för att öka sysselsättningen. Coronapandemin har inneburit att vi fått upp ögonen för att människan behöver naturen.

Ett delprojekt handlar om vandringsfisken. Man skall riva 25 vandringshinder och dammar vilket gör att 1250 kilometer av nya habitat öppnas för havsvandrande fiskar som den storvuxna Nyazeeländska ålen (Anguilla dieffenbachii).

Detta projekt beräknas sysselsätta 26 personer under fem år. Läs mer på reportage från Nya Zeeländska radion här. Det är imponerande att se hur detta land som har sin elförsörjning till 60% från vattenkraften nu tar krafttag för att rädda de “instängda” hotade arterna.

Även Sverige har ett projekt som kallas för “Krafttag ål” för att rädda våra akut hotade ålar. Men vi har hittat en helt annan lösning på problemet. Vi importerar, “omflyttar” ca 3 miljoner glasålar från England. Dessa ålar, som tillhör samma bestånd, sätts i karantän i bassänger i Helsingborg. En miljon av dessa föds upp till hektostora silverålar som säljs för konsumtion!

Kraftbolag och myndigheter köper för ca 5 kr/st resterande ålyngel som går till utsättning. Vissa sätts ut uppströms kraftverken och går då en säker död till mötes när de efter ca 10-15 år skall vandra till Sargassohavet för lek. Statliga Vattenfall har dock en policy att ålynglen skall sättas ut i vattendrag där det saknas dammar, eller direkt i havet. Dessa ålyngel som åkt flyget till Sverige har nu ca 100 mil längre att vandra till sina lekområden än sina engelska fränder!

Sveriges inlandsvatten producerade ursprungligen enligt Fiskeriverket ca 55 000 ton blankål och nu är alltså dessa områden helt stängda av dammar. Sverige väljer ofta sina “egna lösningar” för att lösa problemen. Forskarna finansierade av “Krafttag ål” skriver att “Sammantaget har vi precis nått målen i vår Ålförvaltningsplan och dödligheten är på en hållbar nivå”. 

Naturnytt har svårt att se hur en omflyttning av tre miljoner ålar från England, samt att en miljon av dessa säljs till konsumtion, kan ge en hållbar förvaltning av det europeiska ålbeståndet. Däremot kan den Nya Zeeländska modellen med att öppna upp vattendragen vara framgångsrik och skapar dessutom betydligt fler arbetstillfällen än den svenska modellen.

Och så har vi det goda exemplet vid Hertings kraftverk i Falkenberg där fria vandringsvägar och återställda habitat varit en succé för ålen och andra vandringsfiskar.